Lus-duon Emma Svensson och Elvira Källberg släpper kårspakarna inom månaden. Ordföranden och vicen har jonglerat pandemi, krig och en brist på memes. Lundagård har träffat dem för en avslutande intervju.
Hur har det här verksamhetsåret varit?
Elvira: Det har varit fram och tillbaka: vi började i ett coronaläge, vi gick tillbaka till ett coronaläge, sen gick vi tillbaka och hamnade i ett krig. Vi har märkt det genom att vi har varit en mindre organisation än vanligt och det har varit svårt att rekrytera. Men det har varit väldigt lärorikt för oss också, man har fått göra väldigt spännande saker.
Emma: Jag instämmer. Men det har också varit tydligt att organisationen har utvecklats under året.
Hur gick det att balansera de kårer som vill vara kvar på campus under den korta pandemiåtergången med de som ville vara på plats?
Emma: Det var svårt att göra. Vi är väldigt vana vid att man, när man jobbar med kårerna, får kolla över vilka viljor som finns och kompromissa sig fram.
Elvira: Sen var vi inne på att de rektorsbeslut som fattades skulle följas ute på fakulteterna och att det fick bli fokusen. Kom kårerna och sa ”Nu har vi massa utbildning på distans fastän rektorsbeslutet säger att de ska vara på plats” så fick vi ta den bollen och gå vidare.
Emma: Och där rådde det också olika meningar kring universitetets beslut om återgång till campus, ifall det faktiskt skulle innebära att alla skulle vara på plats från början.
Elvira: På vissa håll har man kunnat hitta mer specifika lösningar som passat enskilda utbildningar och studentgrupper. Det är dock inget vi har kunnat driva på universitetsgemensam nivå, utan något kårerna gjort på fakultets- och institutionsnivå.
När det kommer till Ukraina kan jag förstå att det har varit en stor utmaning. Hur har det arbetet varit?
Elvira: Vi har ganska mycket följt universitetets arbete. Man märkte ganska tydligt att framför allt studenter från Ukraina inte vände sig till kårerna utan till universitetet, vilket vi tror kanske har att göra med att det är så som man gör där. I början var det däremot mycket oroliga studenter och vi jobbade med Studenthälsan så här ”hur kan vi stötta studenter som är oroliga nu på bästa möjliga sätt?” Men allt eftersom tiden har gått så har man sett – både från vår sida och från universitetets sida – att det är en situation som är under kontroll. Senast jag var på ett möte sade de att det är 30 studenter på väg till hösten, men det är egentligen inte en särskilt stor grupp jämfört med hur mycket utbytesstudenter som brukar komma hit en höst, så det är en situation som verksamheten klarar av.
Emma: Och jag som sitter med i regionala och kommunala frågor har märkt av det också fast på ett helt annat sätt. Där har man förberett sig på att många fler människor ska fly. Så det har varit något på tapeten även i det regionala och de kommunala råden som jag sitter i.
Och ryska studenter – som också onekligen påverkats – vad för plan finns det för dem?
Elvira: Det har varit väldigt viktigt att de inte ska känna sig bortglömda och att de ska förstå att i Sverige spelar det ingen roll varifrån du kommer ifrån om du är antagen som student. Vi har varit noga med att poängtera att det är viktigt att ha koll på både ryska och belarusiska studenter, men universitetet har kunnat ha direktkontakt med de grupperna, samla dem och prata med dem. Likadant har man gjort med de ukrainska studenter som varit här.
Det om det seriösa. Nu går vi över till något lite mer lättsamt. Hur har det varit att samarbeta under året?
Emma: Jag och Elvira är väldigt olika människor, men jag tycker att det har funkat väldigt bra. Det är en kombination av våra egenskaper.
Elvira: Sen som jag sa i början har ganska mycket av vårt år präglats av att vår organisation har varit väldigt liten. Så det har varit väldigt mycket ”jag tar den här biten, Emma tar den här biten” för att lyckas täcka in det man ska göra.
Var det någon bajsmacka som stod väntandes på er från era föregångare?
Elvira: Jag skulle säga det här med att det var ganska få människor i organisationen. Det var ett väldigt svårt år för våra företrädare att rekrytera folk hemifrån, pandemin har haft den påverkan på hela studentlivet. Så jag skulle säga att den största svårigheten är kanske att ha tid att utveckla verksamheten utöver att följa verksamhetsplanen.
Emma: Den främsta bajsmackan har varit coronapandemin. Trots att man suttit ett år på sin kår och hanterat pandemin är Lus något helt annat, med anställda exempelvis. Vi har haft en annan syn på att hantera pandemin än våra företrädare. Så ett av de första stegen vi tog var att driva en riktlinje kring att hantera coronapandemin.
Elvira: Sen hade vi en annan pandemisituation än dem också: vi behövde inte ha det lika stängt, samhället har inte varit lika stängt förutom de veckorna i december. Det har varit en väldigt föränderlig värld runtomkring oss.
Finns det någon bajsmacka som ni kommer lämna över till era efterträdare, som de kommer behöva hantera?
Emma: Ja, Lus GDPR-hantering som borde påbörjats för flera år som började implementeras i år. Det är vi inte riktigt klara med. Men där har vi ju en jurist som ska sitta som Lus nästa ordförande, vilket säkert kan vara till hjälp!
Elvira: Vi håller även på att utveckla en ny hemsida och Viktor som sitter i vår styrelse har gjort ett jättebra jobb, men det är också en sådan sak som troligtvis inte kommer hinna bli klar den här månaden.
Och för att återvända till ert samarbete: vad är det bästa med att ha arbetat med Elvira, Emma?
Emma: Svår fråga! Jag tycker Elvira är väldigt envis i allt som du gör och du har en stor vilja att driva igenom saker och faktiskt få ett avslut på saker; jag respekterar verkligen den envisheten som du har Elvira. Sedan att du är duktig på att vattna blommor och städa också för det är jag inte duktig på!
Och vice versa, Elvira?
Elvira: Lite samma saker: säger du att något ska bli gjort så görs det. Det är skönt att kunna lita på i en situation där man har svårt att ha överblick över allt för det är väldigt mycket som ska göras av få personer.
Vem har sämst matvanor? Förra ordförande Malin var känd för sina snabbnudlar.
Elvira: Jag tror inte vi har några karaktäristiska matvanedrag. Emma är bättre på Studentinfosallader än vad jag är.
Emma: När man har haft möte till sent så har man inte haft tid att fixa en matlåda. Så det är jag som har sämst matvanor.
Elvira: Det har blivit lite av en tradition.
Vem av er är morgonmänniskan?
Emma: Elvira!
Och du är kvällsmänniska?
Emma: Ja, eller jag vet inte ens om jag är en människa.
Elvira: Kanske en mitt-på-dagen-människa?
Emma: Det är jag!
Vad har varit svårast att samarbeta om?
Elvira: Lite i början skulle jag säga, när man kommer från två olika organisationer. Till exempel hade vi två helt olika insyn i hur man hanterar till exempel jobb under pandemin. Emma hade suttit ett år på ett kontor medan jag hade suttit ett år på min säng. Hur man möter det på ett delat kontor där det är mycket distansmöten tog ett tag att fundera ut.
Vad har varit det största misstaget som ni gjort?
Elvira: Jag började med att hälla saft på min dator. Det var ganska dumt.
Emma: I mitt tal på rektorsuppvaktningen råkade jag säga ett felaktigt årtal. Det fick man lite kommentarer om efteråt, kan jag säga. Det är nog inte det största misstaget jag gjort, men det ligger nära i minnet.
Jag antar att ni har hittat er själva i Morrhoppan. Vad har varit er favoritmorrhoppa om er?
Elvira: Jag minns att min dator var med; saftdöden. Det kommer jag ihåg, så det har satt avtryck. Jag var mycket bättre på att läsa Lundagård förra året, då jag hade mindre att göra.
Har det varit några minnesvärda memes om er?
Emma: Vi är inte så memeable.
Elvira: Jag är inte så bra på att kolla det på internet.
Emma: Jag tror mest det har varit memes när jag har varit väldigt tantig av mig. Jag har tagit med mig massa fika på ett valting och bett folk hjälpa mig äta upp det, men det var inget skvallermeme.
Har ni några avslutande ord till varandra?
Emma: Tack för detta år, Elvira.
Elvira: Tack själv. Vi klarade av alla konstiga, yttre faktorer som har påverkat oss. Nu denna sista månad ska vi ta igen allt vi inte hunnit under corona.
