Vad händer egentligen när ens kulturella arv krockar med ens framtidsplaner? Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin skriver om sommaren då han äntligen lärde sig att acceptera sig själv, och allt vad det innebär.
Lund. Juli månad på Stadsbiblioteket. På jakt efter sommarläsning. Läsningen kom sent in i mitt liv, med en uppväxt i en landsbygd utan föräldrar med akademikerbakgrund har den utgjort ett motstånd. Ett motstånd som också testats med jämna mellanrum genom komplex över det kulturella kapital eller snarare brist på det som min uppväxt inneburit.
Jag ställer mig bland hyllorna och låter ögonen vandra längs ryggarna, jag drar ut Klätterbaronen av Calvino, en sån man borde ha läst, men det ids jag bara inte.
Efter en stund kommer ett namn till mig i tanken vars första bokstav råkar vara på C. Anne Carson. Allt jag vet är att hon ibland nämns som förhandsfavorit till att vinna nobelpriset, något att bita i med andra ord.
Jag letar, förgäves. Jag hittar Camus, Cervantes och andra storheter men ingen Carson. Med viss tveksamhet börjar jag gå mot receptionen. Självmedvetenheten smyger sig på, det känns pretentiöst. Självbilden, jag bär med mig från vad jag kommer ifrån snarare än var jag tror att jag är på väg, krackelerar i sina konturer.
Väl framme står bibliotekarien där sval och stram i sin uppsyn. Jag berättar att jag inte hittar Anne Carson bland Hce- hyllan, jag har ju letat på C klämmer jag fram. Blicken ser frågande ut och hon svarar lika frågande om Anne Carson har skrivit någon roman? Det kanske hon inte har, nä. Luften går ur mig, pretentionen faller platt, maestro har dragit ner byxorna på mig. Hon föreslår att jag ska leta bland lyriken varpå jag vänder därifrån med en rejäl törn i det intellektuella självförtroendet.
Händelsen är laddad med min inre konflikt av att vara från en uppväxt utan finkultur men där intresset riktats mot ett annat håll, mot en värld som är obekant både för mina föräldrar men inte minst för mig själv. En konflikt som jag har burit på när jag fortsatt min bana på universitetet. Allt från att jag med självförtroende i rösten name-droppat Derrida på ett sociologi-seminarium under min grundkurs, till att jag något halvår senare rodnat av bara minnet. Vidare till att jag numer kan försonas med båda delarna, det kanske var lite förmätet av mig, men ambition är ju inget jag eller någon annan heller för den delen borde skämmas för.
Hos Carson är det annorlunda, här väller bildningen säkert ut över sidorna, stundtals storknar jag under den för att sen känna igen en grekisk myt eller skådespelerska från franska nya vågen och därefter helst plötsligt känna att jag minsann bär upp min svarta polotröja.
Kanske kommer jag rodna över sådana reflektioner om ytterligare ett halvår, men om den möjligheten tror jag att jag numer har försonats, försonats med både mig själv, min ambition, men också med att kapitalet måste ackumuleras över tid. Väl framme drar jag ut tre böcker av denne Anne, jag ska minsann doktorera på Carsons författarskap innan den här sommaren är slut.
