Klassiker i alla ära men det är dags att även feelgood-litteraturen får den uppskattning som den förtjänar. Lundagårds kulturkrönikör Bianca Raffone skriver om glädjen i att läsa för nöjes skull.
I början av juni stod jag nervös i min studentlägenhet med en öppen resväska. Jag skulle jobba tre månader i södra Europa. Jag packade ner mina finaste klänningar, värdiga tre månader vid Medelhavet, och valde ut sommarens läsning. Det är blottande att packa en väska. Genom sin packning exponerar man vem man vill vara på det nya stället. Det blev tydligt i mina bokval. Beslutsamt packade jag ner klassiker som samlat damm i min bokhylla i åratal. I sommar är jag en person som bara läser klassiker.
Väl på det trånga tåget i den tryckande högsommarvärmen är min bild av mig själv i fina klänningar utbytt till en oduschad variant i pyjamasshorts. Jag lägger mitt sista internet på att slöscrolla. Aldrig någonsin har torra klassiker känts mindre lockande. Istället väljer jag en feelgood-roman om en medelålderskvinna som flyr sin kärlekslösa relation och flyttar till Frankrike. Efter sig lämnar hon sin lyocell-klädda man med LCHF-mani. Sida upp och sida ner av ost, vin och totalt läsmys. När jag läst klart lämnas jag utan en enda tanke om livet, döden eller kärleken. Möjligtvis ett sug efter croissanter.
Från mellanstadiets bokslukarålder genom gymnasiets pinsamma gymnasieintellektuella tendenser och fram till livet som student har jag helt tappat bort läsningen. Från nöje till press om att läsa rätt och svårt. Jag förstår att jag inte talar för alla, men kanske en och annan likasinnad småpretentiös humaniorastudent. Läsning blev någonting som kunde vara mer eller mindre bra, inte mer eller mindre härligt.
Jag vill slå ett slag för en typ av läsning som undervärderas. Den som sker utan baktanke och syfte utöver att vara kul i stunden. Det är accepterat att titta på säsong efter säsong av meningslösa, men underhållande, TV-serier. När det kommer till kulturkonsumtion i form av böcker finns en press om att konsumera rätt. Klassiker kan självklart vara stora läsupplevelser och kulturellt, politiskt och personligt viktiga, men kanske är det dags att beredda läsningen. Camilla Läckberg gör det inte omöjligt att läsa Lev Tolstoj, men Marcel Proust borde inte heller utesluta Emma Hamberg.
I höst vill jag omfamna min inre bokslukare och fylla kundkorgen med lättsamma och roliga romaner, snarare än ytterligare dammsamlande klassiker. Läsning kan vara den ultimata formen av avslappning, något som försvinner när även nöjesläsning ska bli en prestation. Efter en lång dag av plugg i biblioteket tycker jag att vi pretentiösa humanister kan släppa prestigen och plocka upp en riktigt smaskig bladvändare. Inget gör sig lika bra till pyjamasshorts.
