Den fotografiska delen av vår historia är fortfarande för de flesta tämligen okänd mark. Lundagårds Eskil Högman har läst den nyutkomna "Fotografihistorier", och är både imponerad och frustrerad.
Titel: Fotografihistorier
Utgivningsår: 2022
Redaktör: Anna Näslund Dahlgren
Förlag: Natur & Kultur
Huvudredaktör Anna Näslund Dahlgren, professor i konsthistoria vid Stockholms universitet, inleder den nyutkomna antologin Fotografihistorier med att tacka de medverkande för det grovjobb som arbetet med boken har inneburit. Och nog för att det stämmer. Här finns hela den svenska fotohistorien samlad, från det år fotografiet ansetts ha uppfunnits, 1839, fram till dagens moderna tekniker och synsätt, allt uppdelat på en grupp av 16 olika författare bestående av professorer, forskare och curatorer.
Verket är emellertid inte strikt kronologiskt, utan tar sin utgångspunkt i flera olika, parallella perspektiv. Vi börjar i de tekniska förhållandena kring de första sorternas fotografi såsom daguerreotypen och våtplåten samt hur de kom till, och får sedan veta hur tekniken användes i vardagen, det kulturella avtryck som den gjorde och de grunder som lades för efterföljande utveckling. Det är lagom spännande men nödvändigt för att kunna förstå resten.
Redan efter ett fåtal kapitel märks tydliga skillnader i kvalitet mellan de olika texterna.
Mer intressant är när vi kommer till uppfinnandet av rullfilmen några decennier senare som möjliggjorde massproduktion och därigenom breddade marknaden rejält. Nu var det inte längre bara de med pengar som hade tillgång till tekniken och fotografiet började slå sig in i både vardagslivet och konsten, någonting som tas upp flitigt. Här finns även kapitel helt dedikerade till smalare ämnen som museifotografi, kameraövervakning, och ett om fotografen Lennart Nilsson och hans bilder av människokroppen.
Det är en enorm bredd som Fotografihistorier uppvisar. Men det är också där bokens största svaghet finns. Redan efter ett fåtal kapitel märks tydliga skillnader i kvalitet mellan de olika texterna, någonting som blir oundvikligt med så många medverkande. Riktigt bra skrivna kapitel med fokus och tydlig röd tråd ställs i kontrast med kapitel där författaren verkar nöja sig med att rada upp information som från en checklista utan att dra relevanta slutsatser.
NATUR & KULTUR
Lägg dessutom till att författarna, måna om att hålla sig till endast den svenska historieskrivningen, sällan drar ordentliga paralleller till liknande framsteg utomlands, vilket ofta gör det svårt att placera in det man läser i sin egna aktiva historieuppfattning. Följden av detta blir lätt att man inte lär sig någonting helt nytt, utan istället bara nya saker inom de intresseområden som man redan hade.
Nej, Fotografihistorier lämnar inte den bästa eftersmaken. Men det andra jag inser när boken är slut är att poängen kanske aldrig var att ge läsaren en bra helhetsupplevelse. Syftet är snarare att ha rollen som mellanhand för den som vill gå vidare och veta ännu mer om de olika ämnena. Det är sannoliktdärför det finns en mening i att skribenterna försöker pressa in så mycket detaljer som möjligt i sina kapitel.
Anna Näslund Dahlgren menar trots allt i en intervju med GP att antologin kan agera “ett slags portal för den fotohistorieintresserade”, och den bör inte läsas på något annat sätt. Dess styrka ligger i att den tillåter läsaren att plocka ut specifika delar för att sedan göra djupare research på andra håll. I det avseendet kan boken komma att bli ovärderlig.
