Hur ska egentligen unga män i Lund få uttrycka sin ilska över världen på ett rimligt sätt? Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic längtar efter mosh pits och protestmusik i en pacificerad nutid.
Jag såg i veckan den nya Netflix-dokumentären ”Trainwreck: Woodstock ’99”. Festivalen var ett katastrofalt misslyckat försök till att upprepa det ursprungliga Woodstock ’69. Tanken var att detta 30-årsjubileum skulle ha samma flower power-känsla, peace and love maaan.
Det fanns dock ett par problem: festivalen iscensattes på en övergiven militärbas bestående av endast asfalt. En halvlitersflaska vatten såldes för 50kr (på 90-talet!). Sopupphämtningen hade glömts bort. Ödesdigrast av allt var att organisatörerna inte hade någon koll på banden de bjöd in. Limp Bizkit, Rage against the Machine, och DMX stod på listan. Inte riktigt peace and love alltså. Snarare mosh pits utan like.
När festivalen ska avslutas med en minnesceremoni till Columbine-offren använder folkmassan i stället de levande ljusen till att tutta på allt de kan hitta. Flugornas herre återuppstådde på Woodstock.
Framför allt präglades festivalen av en ytterst testosteronfylld, destruktiv, manlig energi. Det fanns en hämningslös ilska från ungdomen, en djurisk överskottsenergi som blev framprovocerad och nu var ostoppbar.
Detta händelseförlopp är symptomatiskt på slutet av 90-talets bubblande ångest. Millennieskiftet var en tid av krossade drömmar och förhoppningar, något som speglas i musiken. The Offspring sjunger om barndomsgatan som nu är fylld av pundare, Limp Bizkit om att slå sönder grejer när jobbet suger och flickvännen är otrogen. Ungdomen gjorde revolt, precis som Led Zeppelin eller Ebba Grön, precis som i alla tider.
Då undrar jag: vart har den här energin tagit vägen idag? Särskilt i Lund? Var är våra mosh pits? Var är vår protestmusik? I dokumentären nämnde de att hade festivalen varit idag, hade det blivit typ som Fyre festival. Alla surar i ett hörn och filmar för sociala media. Har vi blivit pacificerade?
Jag tror att en förklaring till att denna värld har gått förlorad är att Lund är ytterst kvinnodominerat. Inte bara i demografiska termer – 60% av alla antagna är kvinnor – utan även i kulturella termer. Vad är det för musik som spelas på nationsklubbarna? Det mest testo är typ ”ränta på ränta”. Det mesta andra är sådant som hade blivit nedbuat på Woodstock ’99. När var senaste gången du såg en riktigt barbröstad, mansdominerad klubb? Demografisk snedvridning skapar kulturell snedvridning. Utfallet blir att det endast spelas schlager.
I slutändan så består den här artikeln inte av något mer än en önskan från min sida att Lund hade ett ordentligt utlopp för testosteronfyllda unga män, att få mosha lite rejälare. Det är väl därför jag bor i Parran, det enda stället i Lund där man kan springa runt med kuken ute eller spy från balkongen till rungande applåder.
