Efter att ha figurerat på sociala medier under en tid, hade studentbandet Sunny Saturdays sin allra första spelning på Mejeriet i samband med studentföreningen Doxas novischperiod. Lundagårds Clara Castenfelt var på plats, och tyckte sig skåda löftesrika musiker mellan de lismande textraderna.
Studentbandet Sunny Saturdays har sin scendebut just denna måndagkväll, och Mejeriets lilla scen är dukad och klar. Publiken är en uppenbart familjär skara av vänner, faddrar, novischer och en och annan släkting.
Som åskådare i journalistiskt syfte känner jag mig en smula utelämnad, gränsande till vilseledd. Jag vet att just den här publiken kommer att fullständigt älska det som händer på scenen, och att den objektiva kvaliteten på bandet för dem är helt oväsentlig. Och här står jag, sval och besinningsfull, inför en miljon saker som kan gå fel.
Foto: Smilla Roxenius, DOXA.
Sunny Saturdays består av sångare, låtskrivare och ledgitarrist Albin Hane, andre ledgitarrist Marcus André, akustisk gitarrist Astor Bruxe, (vänta, jag är inte färdig än), bassist Axel Wigstad, pianist Erik Adner, och trummis Ludvig Nystedt. Därtill är låtskrivare Albin Nerman närvarande, dock inte på scen.
Kvällen börjar smörigt värre. Killarna i Sunny Saturdays kliver fram till jubel bara för att börja sin första låt, en lite sömnig avskrift av Mac DeMarco, med textraden ”summer rain and the smell of your perfume”. Refrängen i låten därefter leds med ”whiskey and wine, baby you’re so fine”.
Några minuter senare ser frontman Hane storögt ut över publiken och säger att nästa låt handlar om att drömma. Gissa vad den heter? Exakt – ”Dream On”. Det är så förutsägbart, men av allt att döma effektivt, att mannen framför mig får en synlig rysning genom hela kroppen och ropar ut ”OJ OJ OJ!”
Plötsligt händer något. Det vänder. Missförstå mig rätt, musiken har varit bra fram tills nu, men nu är den bra på riktigt.
Den fortsatta låtlistan har en mångsidighet jag upplever otroligt sällsynt vad gäller svenska indieband – jag hör mjuk country, och inslag av jazz. Någon slags flirt med en amerikansk sydstatsdialekt hugger tag i Hane när han sjunger. Medan det är en liten ljudmässig skillnad i jämförelse med vad jag hört hos andra indieband, så är det banbrytande i mina böcker. Är det nu jag får se lite mångfald?
mängd genrer i sin musik.
Foto: Smilla Roxenius, DOXA
Under den senare delen av spelningen börjar Sunny Saturdays låta som Two Door Cinema Club blandat med valfri amerikansk highschool-film. Musiken är somrig, optimistisk, och djupt imponerande. André och Hane praktiskt taget dansar i synk på sina gitarrhalsar. Riffen som kommer därefter är inte något en sund människa skulle tacka nej till om det började spelas på en fest.
Det verkar som att bandet har fått korn på en formel. Den är inte ny, men inte mindre bra för det.
Kvällen avslutas i allsång till sista refrängen i ”Hey Jude” av The Beatles. Självfallet, tänker jag då. Av smör är de komna, och till smör skall de åter bli. Dock skall det sägas att större band har överlevt värre brott än klyschiga texter. Nickelback, till exempel – de är dåliga i exakt alla avseenden, och de har klarat sig.
Sunny Saturdays har ikväll visat på obestridlig musikalisk hantverksskicklighet. De lämnar både mig och Mejeriet varma och hjärtliga efter sin första spelning av, förhoppningsvis, många kommande.
Foto: Smilla Roxenius, DOXA
