Hur vet man egentligen om man har valt rätt bana i livet? Om man utnyttjar tiden på jorden på bästa sätt? Lundagårds studentlivsskrönikör Ebba Frid är hemsökt av alla sina val.
Jag har sovit allt oroligare de senaste sex åren.
Inte bara för att den femtehands-köpta säng som burit mig genom studentåren har samma återstående fjäderkvalitet som en stressad värphöna (alltså något oklart men förmodligen inte jättebra). Jag är nämligen hemsökt också.
Nej, mitt psyke är i fullt passabelt skick tack och jag idkar verkligen inget substansbruk bortom sundhetens ramar. Jag råkar bara vara jagad av min egen vålnad som postumt rest tillbaka i tiden för att förmå mig att välja rätt väg i livet. Hon bär ju på facit, så det är väl begripligt.
Såna här paranormala trakasserier är snarast något helt normalt och naturligt som infaller under de sista två, tre terminerna av ett universitetsprogram. Det vet jag ju, ändå har jag svårt att vänja mig vid det ideliga sågspelandet och de spökiga klagovisorna:
“Ebbaa. Ebbaaa. Du lever väl ditt bästa liv?”
Det är något jag måste göra för att slippa uppslukas av ånger i framtiden, men hon berättar aldrig vad. Raka instruktioner är inte sanktionerade enligt spök-lag. Så just nu flyter hon bara runt i skuggorna och avger allmänt osaliga vibes.
Det tillhör basal studentmytologi att dagen man fyller trettio dör man och reinkarneras som småbarnsförälder. De sena tjugoåren är alltså slutskedet av en oåterkallelig era, vars nostalgiska värde man nu har en sista chans att maxa. Bäst du självförverkligar dig illa kvickt, om du ligger efter med det. Bäst du lever ditt ”bästa liv”.
Man drabbas av helt opåkallade dilemman: Ska jag fortsätta göra vad jag gör just nu? Eller ska jag vaska allt, flyga till typ Berlin imorgon och bli bartender eller något? Vara med om diverse äventyr och sammanställa dem i en generationsroman som gör mig självförsörjande för alltid?
Fast då kan det lika gärna dyka upp en spök-Berlin-Ebba sen, som försöker berätta att bartenderlivet blev monotont efter en månad, ett AI-program har mättat romanmarknaden 2052 och hon kom ändå aldrig in på Berghain.
Om du befinner dig i slutet av din utbildning och ditt liv snart är att betrakta som definitivt utstakat, har du säkert också ett motsvarande du-spöke. Eller så har du inte tänkt på det förrän nu, i så fall varsågod jag beklagar.
Det är en individualistisk fälla (kapitalismen är säkert också inblandad på någon höger): den som jagar sitt bästa liv jagar för evigt. Kanske är att frenetiskt försöka uppnå ett diffust idealjag inte den rakaste vägen till tillfredsställelse. Kanske är den verkliga faran att inte kunna uppleva och uppskatta vilken väg man än väljer, på grund av ständig jämförelse med något vagt hollywoodskt dagdrömsscenario.
Och kanske är det det spök-Ebba försöker säga? Eller?
Nej? Okej men SÄG DÅ!
