Det är något alldeles särskilt med litteratur som når in i läsarens inre. Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin skriver om Karl Ove Knausgård och sårbarhet.
Kan vi förhålla oss på ett objektivt plan när vi analyserar och recenserar autofiktion? För visst dyker det alltid upp något drömskt i blicken så fort namn som Karl Ove Knausgård kommer på tal i en konversation mellan två som har läst honom. Han har genom sitt verk Min kamp och andra delar av sitt författarskap lämnat små vykort från sitt tidigare liv som sätter in oss i platsen där han själv var en gång. För en som inte läst Min kamp, eller ens autofiktiva verk för den delen, påminner det om podcastens funktion att skapa en känsla av utvaldhet när vi tillåts ta del av det som vi uppfattar vara nära.
I diskussioner med en vän till mig, om Min Kamp, har jag märkt av en tanke som pockat på uppmärksamhet där i bakgrunden. Den lyder ungefär: ”jo visst du har säkerligen ett speciellt förhållande till Knausgård men det slår inte mitt, mitt är speciellare”. Tanken är knappast rationell, min vän har läst långt mycket mer av Knausgårds författarskap än vad jag har gjort. Men känslan tar överhanden, jag har punkter i verken som jag kan peka på och säga att det där han skriver om, det är mig! Så vi kastar sådana passager mot varandra, delar som nått in på platser vi kanske inte varit beredda på, och när vi gör det är vi övertygade om vår utvaldhet, att ingen kommit honom så nära honom som en själv har.
Autofiktionen syftar aldrig till att skapa distans till läsaren, tvärtom är närheten en förutsättning. Samtidigt så ställer författare som Knausgård frågan om vad han själv som författare kan göra, han kan försöka att placera oss på platsen men verkligheten är större än ordens och minnets omfång. Därav är det en konstruktion som har en oskönjbar nästintill förrädisk närhet, en närhet som dirigenten Knausgård hela tiden själv får styra.
Häri har vi storheten i autofiktionen men samtidigt kanske dess begränsning. För uppvisandet av sårbarheten skapar den här närheten, huruvida det är en uppriktig och genuin närhet eller en kontrollerad och cynisk, kan vi lämna därhän. Men det vi någonstans måste konstatera är att sårbarheten som vi möter gör att vi älskar textens subjekt. När författarna släpper in oss som läsare, skriver om sina första hjärtesorger och pubertala famlande sexualitet så älskar vi subjektet, för var någon annanstans i vår kultur, ja rentav i våra relationer, får vi möta en sådan omedelbar närhet? På samma sätt uppvisas sårbarheten även i de passager som inte är direkt moraliskt uppbyggliga eller särskilt lätta att sympatisera med. Men ändå så gör vi just det då även det är ett prov på svaghet och sårbarhet och det är där känslorna väcks. Dessa rader av poeten Gunnar Ekelöf kanske förklara varför:
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra
