Olof Wretling, en av Sveriges populäraste komiker, ska den 30e September ut på Sverigeturné med scenföreställningen Kaffet, baserat på hans Vinterprat från 2019. Lundagårds Clara Castenfelt ringde upp honom för ett samtal om dialekter och att våga vara allvarlig.
Under berättelsen i Kaffet sitter en ung Olof Wretling på nattåget från Umeå till Stockholm. Han har tappat rösten, och fram tills att han kommer till läkaren i söder har han strängt talförbud. Detta hade kanske förefallit sig lätt, om han i sin kupé inte senare får sällskap av tre av sina största författaridoler – Sara Lidman, Torgny Lindgren, och P.O Enqvist.
Wretling säger att hans kärlek för skådespeleri lockade honom att ta sig an samtliga karaktärer, och ge liv till alla tre röster under en och samma föreställning.
– Som komiker har jag aldrig egentligen jagat skämt, utan istället kanske rösten har fått bana väg för vart jag ska med min berättelse. Det var ett möte som jag ville ta vara på, när de här författarna levde och åkte runt i Västerbotten och pratade, och där satt jag och hade talförbud för att jag tappat rösten.
Olof Wretling själv är född i Umeå och talar med en en avväpnande, sansad Västerbottniska. Han väljer sina ord noga, och snubblar ytterst sällan på dem. Han har blivit vald till Vintervärd i P1 hela nio gånger – folk får uppenbarligen inte nog av hans röst. Jag frågar Wretling om han anser att hans dialekt kan ha assisterat honom i sin karriär som komiker och dramatiker.
– Ja, men det tror jag. Jag har fått möjlighet att jobba in den i det offentliga rummet, och valt att ha mitt sound och mitt instrument, och vara trogen det. Jag är väldigt stolt över den.
Då Olof Wretling spelar alla fyra karaktärer i Kaffet samtidigt blir dialekter snabbt ett nyckeltema i föreställningen. Han sick-sackar imponerande snabbt mellan sig själv och de tre andra författarna, i både melodi och betoning på olika stavelser.
Lunds popularitet som studentstad lockar, som bekant, människor från hela landet. I kakafonin av Stockholmare kan man (faktiskt) höra allt ifrån Götalandsdialekter, norrländska, småländska, och nån kille från Veberöd.
Wretling uttrycker en betagenhet och fascination för Sveriges variation av landskapsmål. Samtidigt berättar han att han känner en stor sorg över hur vanligt det är att skämmas över sin dialekt, särskilt om man inte vuxit upp i en storstad.
– Jag tycker att det är på vår ursprungsdialekt som vi gör oss bäst förstådda. Ta t.ex i Göteborg, så säger man ’gött’ åt allt. För en Västerbottning så blir det ”vad fan är det som är så jävla gött hela tiden?” Om en dialekt är ett tumavtryck så pekar den på sin plats för ursprung. Det kan vi inte sudda ut.
Wretling slår på kameran och visar mig showens scenografi – ett tågspår som ringlar över scenen och upp i luften likt en spiraltrappa. En lekplats för en skådespelare, ungefär. Jag frågar honom om han någonsin får scenskräck.
– Nej, inte scenskräck, men det är klart att man kan bli rädd på scen om man inte känner sig genomarbetad. Det kan nog vara bra att vara lite rädd, och ha respekt för scenen. Men man ska inte överdriva – det finns ju faktiskt folk som kämpar med det där. Jag har andra delar som jag måste kämpa med.
Vilka då?
– Att våga ta det lugnt, stanna upp, att inte vara rolig och inte använda humor som en flykt … Kaffet har delar där jag måste våga lita på att jag har andra kvaliteter än att vara roliga. Bara genom att säga det blir jag rädd. Men jag älskar att skapa föreställningar som både är roliga och det allvarliga. Det är den fasen vi är i nu, att omfamna det uttrycket.
Sara Lidman, Torgny Lindgren, och P.O Enqvist är författare som ligger lite bortom min generations kulturella vetenskap. Dock är det inte alls omöjligt att de, den 30e September, väcks till liv på nytt med hjälp av Olof Wretlings imitativa begåvning.
Kaffet visas på Lunds Stadsteater den 2 december.
