I Anna Axfors nya roman "En dag i öknen" finner sig huvudpersonen i en förvandlad värld efter att ha blivit mamma. Lundagårds Esther Arndtzén träffade författaren på Bokmässan för ett samtal om livet, konsten och moderskap.
Mellan montrar och bokbord mitt på det enorma mässgolvet möter jag upp poeten och författaren Anna Axfors. Det var inte helt lätt att hitta varandra. Det höga sorlet inne på mässan har börjat bli påfrestande, och vi är båda trötta efter intensiva dagar.
Jag frågar hur det har gått på Bokmässan, varpå Anna Axfors svarar att hon att hon mest åker hit för festerna. Det låter kul, säger jag, och skämtar om att mina inbjudningar måste ha kommit bort på posten.
Anna Axfors fotar det stora konferensrummet som jag har hyrt för intervjun och lägger ut på Instagram. I hennes instagrambio står det ”Jag är jättelycklig”. Jag frågar henne om det är sant.
– Nu är jag lycklig. Jag tycker att det går bra på alla plan, förutom kärleksplanet. Eftersom det går så himla bra med allt annat så tycker jag att kärleken också borde skjuta i höjden rent logiskt. Men det verkar inte hänga ihop så mycket med det andra.
Anna Axfors har blivit intervjuad av Lundagård en gång tidigare, 2015. Då hade hon två år dessförinnan gått ut Skurups folkhögskolas skrivarlinje, en utbildning som hon menar förändrade hennes liv, och var ett av ansiktena utåt för den svenska alternative literature-rörelsen. Hon romandebuterade 2016 med Kärleksbrevet, och släppte två år senare den kritikerrosade diktsamlingen Jag hatar naturen.
På årets Bokmässa har hon mellan mingel och middagar fått prata om sin nya roman En dag i öknen – en kort och stillsam självbiografisk roman om hur livet och skrivandet förändras när huvudpersonen får barn.
Jag tycker att den har reducerats till en bok om att det är jobbigt att bli mamma.
Under helgen har hon fått medverka i många samtal om just moderskapet och mammarollen. Jag undrar om hon är rädd för att hennes roman ska reduceras till en roman om förlossningsdepression. Det tycker hon redan att den har gjort.
– Jag tycker att den har reducerats till en bok om att det är jobbigt att bli mamma. Det räknade jag med, men det gör det lite svårt att prata om den.
Under de mellan tjugo till fyrtio minuters långa samtalen på mässan är det svårt att riktigt grotta ner sig i ett verk eller ett författarskap. Anna Axfors säger att hon tycker att mycket av det hon medverkat i har blivit ytligt, och att nyanserna som finns i hennes bok inte kommit fram. Det var just de unika nyanserna av moderskapet så som huvudpersonen upplevde dem, menar Anna Axfors, som gjorde att romanen kändes värd att skriva.
Romanen, som utgörs av kortare prosapoetiska kapitel, har en kronologilös form som Anna Axfors jobbade länge med att förfina.
– Det var svårt att skriva den här boken. Jag tycker att jag hittade en ny form som jag är stolt över. Man kan slå upp boken på vilken sida som helst och lätt komma in i den, det finns ingen kronologi.
Anna Axfors säger att hon bland annat inspirerats av den nyligen avlidne Malmöförfattaren Kristian Lundberg, och hans uppmärksammade arbetarskildring Yarden.
– Jag gillar det här med tillståndslitteratur. Att texten inte är så förankrad i rum. Huvudpersonen får ett barn, sen får hon ett till barn. Och det är det enda som händer. Men ändå händer det saker på varje sida, säger Anna Axfors.
Huvudpersonen i En dag i öknen upplever att hon är en brist, att hennes moderskap inte är fulländat. Hon känner inte de omtalade stora kärlekskänslorna till barnet när det föds, och hon plågas av en ständig skuld gentemot barnet. Att bli mamma innebär också att skrivandet tar stryk.
Det är framförallt tanken på att förlora sin författaridentitet som plågar huvudpersonen.
”Men jag vet inte vad alternativet är, som att utan författaridentiteten vore jag ingen, och det vore jag ju inte heller, bara en mamma och som sådan är jag heller inte särskilt bra.”
Jag frågar Anna Axfors om det inte bara räcker att vara en människa, och en helt okej mamma?
– Jag vet inte om jag kanske är väldigt prestationsinriktad. Den tanken på att bara vara en människa, inte författare till exempel – jag har svårt att se vem jag skulle vara då. Mammarollen kan jag lätt lägga av mig. Jag har inte svårt att se mig själv som icke-mamma, men jag har svårt att se mig själv som icke-författare.
Den bild som ofta ges av att den som blir förälder också förändras i grunden som person, är inte något som huvudpersonen i Anna Axfors roman kan känna igen sig i. Hon upplever att det är världen, och inte henne själv som försätts i en drastisk förvandlingsprocess.
När man får barn kommer världen så tätt inpå, förklara Anna Axfors, och som mamma måste man vara närvarande och aktiv på ett helt nytt sätt. Jag frågar Anna Axfors hur hon trivs i den världen nu.
– Det är fortfarande svårt att vara i världen. Det är typ samma sak som att vara på Bokmässan och ha samtal. Jag blir väldigt lätt utmattad. Jag har slutat helt att ha ambitioner. Bara jag är snäll mot mina barn, och de mår relativt bra så får det vara så.
