Att kärlek är en essentiell del av livet är en närmast universell sanning. Det talas ofta om hur svår och smärtsam den kan vara – vanligen åsyftande den av romantisk sort. Lundagårds Victoria Källström upplever däremot den vänskapliga kärleken vara minst lika komplicerad.
För några år sedan flyttade jag ihop med en kompis. Efter ett par månader drabbades jag av en identitetskris och fick för mig att byta utbildning. Programmet jag ville läsa fanns i en annan stad vilket innebar att jag skulle behöva flytta igen. Min kompis blev kränkt. Skulle jag flytta ifrån henne och lämna vår vänskap bakom mig?
Jag förvånades av hennes reaktion. Visst vore det tråkigt att inte längre bo tillsammans och umgås på en daglig basis, men inte innebar det slutet på vår vänskap! Det handlade ju enbart om vad och var jag ville plugga. Hon, å sin sida, menade att flytten vore ett svek då jag genom att flytta in med henne givit ett löfte om en fortskridande, gemensam vardag.
Kraven jag upplevde att hon ställde var svåra att ta in. Vi var ju bara vänner. Ska inte en sådan relation vara kravlös? Hennes förväntningar var i min mening i klass med de som kan ställas i en kärleksrelation – och en sådan har man oftast inte så många av åt gången. Begärde alla mina kompisar att jag skulle bo just där de bor skulle det vara fysiskt omöjligt att leva upp till!
Jag tycker att tjusningen med vänskap också är det svåra – det finns inget kontrakt. Där man i romantiska relationer ingår muntliga avtal baseras istället vänskap på en ömsesidig, men ofta outtalad, kärlek. Givetvis kan den gestaltas på olika sätt men enligt mig är det vackra själva vetskapen om att den finns där. Trots avsaknad av löften och exklusivitet.
Vänskaper är dynamiska. Man kan säga att ”åh, vad glad jag är att vi är vänner” men sällan fastställa det datum då man faktiskt blev det. På samma vis gör man sällan slut med en vän. Kanske rinner vänskapen ut i sanden. Kanske hörs man en dag igen och återupptar relationen. Romantiska uppbrott har iallafall för mig varit mer definitiva.
Att jag har många vänner är mitt största skryt. När jag tänker på mina kompisar fylls jag av en värme och en stolthet över att ha dem i mitt liv. Men jag kan också bli utmattad av bara tanken på att behöva upprätthålla varje relation. Särskilt om jag måste behandla dem med samma vördnad som om vi vore romantiskt involverade.
Identitetskrisen som jag genomgick gick hursomhelst över till slut. Jag bytte aldrig stad. Ambivalensen inom mig har dock bestått. Vad definierar egentligen vänskap? Var jag en dålig vän för att jag planerade att flytta ifrån min kompis?
Jag får erkänna att jag trots årens gång inte kommit fram till ett svar. Vänskap kräver givetvis underhåll men är inte det fina att det enda som behövs egentligen är kärlek? Att den kan överleva tid och rum på ett sätt som romantik har svårt för? Jag tror det.
