Ska universiteten gå i spetsen för den förändring som efterfrågas från politiskt håll? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi menar att syftet snarare bör vara kunskapssökande för kunskapens skull.
I sitt öppningstal för ”EU-days Lund” belyste rektor Erik Renström universitetens roll i att verka för dagens olika politiska målsättningar. Bland annat nämndes EU-kommissionens digitaliseringsinitiativ och dess klimatsatsning ”European Green Deal” för vilka universiteten utpekats som viktiga pådrivare av förändring. Att verka för jämlikhet inom och sinsemellan nationer nämndes även som viktiga prioriteringar.
Framställandet av ny kunskap, ny teknik och hittills okända sanningar framstår här som blott ett medel för de politiska målsättningarna som universitetet egentligen är till för att uppnå. Sett utifrån ser det bra ut, förändring efterlyses och universiteten tillhandahåller den. Men detta är att missförstå universitetens sanna relation till förändring och innovation.
Den bästa sortens förändring är inte alltid den man ber om, utan snarare den som plötsligt uppstår ur nyförvärvad kunskap. Universiteten skiljer sig från tankesmedjor, innovationscentrum och privat forskning genom att det akademiska sökandet efter kunskap och sanning inte tjänar något högre syfte än sig självt. En institution som söker kunskap för kunskapens skull tänjer på gränserna av vad som är och anses möjligt, och kräver att samhället tar ställning till ny kunskap och nyss funna sanningar.
Att internationella och nationella myndigheter vill planera för framtiden, och rusta samhället för dess utmaningar är såklart lovvärt, men det finns som alltid en dold kostnad. Utförlig planering kan tyckas ansvarstagande och tryggt, men begränsar förmågan att anpassa sig efter det oförutsägbara, det som aldrig går att planera för. När universiteten ses som endast en del i en större plan, utsätts de för denna begränsning av möjligheternas horisont som planering så ofta utgör. Ett olyckligt utfall för institutioner vars funktion är att expandera ramarna för vad som anses möjligt.
Universiteten gör sig som bäst när de lämnas till de oupphörliga sökandet efter kunskap utan inflytande av utomstående målsättningar. All planering är till sin natur begränsad av vad vi redan vet, medan universiteten syftar till att expandera vår kollektiva kunskap. Att identifiera och planera efter behov passar väl för myndigheter och företag, men vetenskapen och universiteten är något väsensskilt.
Akademin är mer än en ”förändringsmotor” i EU-kommissionens planering och bör stå apart från samtidens skiftande politiska visioner. Universitet bör inte tjäna något högre syfte än sig självt, och att utgöra ett politikens medel är oförenligt med sökandet efter kunskap för kunskapens skull.
