Det politiska samtalets fördummande och polariserande är delvis medborgarnas fel, menar lundastudenten Axel Simonsson. För att motverka trenden krävs högre krav på debatternas ton.
Nu när valrörelsen har kommit till ända finns det skäl att reflektera över hur väl den har fungerat. Valdebatten är beroende av hur dess aktörer agerar och inom vilka ramar dessa tillåts att agera. De viktigaste aktörerna är tveklöst partierna genom dess företrädare men de konstituerande maktspelarna – de som sätter ramarna – hittar vi många gånger bortom den institutionaliserade politiken. Exempelvis väljer mediehus ämnen och former för debatter och medborgares meningsyttringar påverkar politikens verklighet. Med en reflekterande och framåtblickande ansats bör vi därför diskutera vilka förutsättningar vi ger våra blivande förtroendevalda att bedriva valrörelse. Att kalla årets valrörelse för demokratiskt ovärdig vore knappast ett kontroversiellt påstående. För att upprätthålla förtroendet för vårt styrelseskick behöver vi som samhälle agera annorlunda. Här finns det två uppenbara problem som vi behöver hantera.
Det första problemet är vad som bör beskrivas som en actionifiering av politiken. Budskap kommuniceras i twitterlängd på TikTok-tid i hårda ordalag. När energifrågan kokar ner till att handla om huruvida det råder Magda- eller Putinpriser är något uppenbart fel. Vi bör efterfråga och ta del av annan politisk kommunikation. Kanske är det för mycket begärt av väljaren att förkovra sig i politiken via större textmängder eller konsumera tiotals timmar av debatt, varför politiska budskap i viss mån behöver förkortas och förenklas. Samtidigt är det uppenbart att vi hamnat snett i avvägningen mellan tillgänglighet och substans. Vi är i ett skriande behov av slow-politics: utförliga resonemang och förklaringar till verklighetsbeskrivningar, problemformuleringar och lösningar. Som samhälle behöver vi sätta andra ramar inom vilka vi låter politikerna mötas. Vi behöver efterfråga långsamma debatter och vi behöver konsumera resonerande kampanjmaterial.
Det andra problemet är diskrepansen mellan hur vi talar om vår politik och hur vår politik är. För en utomstående skulle det kunna framstå som om vi hade ett val mellan två kandidater: Andersson mot Kristersson. I någon mening var det sant, det var knappast någon annan som hade några reella utsikter att bilda regering. Men när vi sätter statsministerfrågan i centrum agerar vi kontextlöst. Vi agerar som om vi valde president och inte parlament, vilket ger upphov till en märklig situation. När vi främst fokuserar på regeringschefer och låser fast oss vid tillhörande partikonstellationer går vi miste om den parlamentariska flexibiliteten, som är en av vårt styrelseskicks främsta fördelar. Det här leder till ett fördummande och polariserande debattklimat, som förvisso passar väl med actionifieringen av politiken, men riskerar att alienera väljarkåren. Lösningen här är att återföra debatten till det parlamentariska ramverket, vilket vi gör genom sättet som vi talar om politik. Vi bör i högre grad eftersträva att diskutera politisk substans, snarare än hur politiken ska drivas i riksdagen.
Partierna står självklart inte utan skuld. Problemen med actionifiering och ”lagbygge” drivs på och förvärras av partierna själva, men samtidigt kan vi anta att agerandet och positioneringen är en, åtminstone till viss del, konsekvens av det sammanhang vi placerar dem i. Det överdrivet simplifierade och icke-parlamentariska sammanhanget pådriver och upprätthåller vi genom hur vi som samhälle diskuterar politik. Sammanfattningsvis bör vi som mediekonsumenter och samhällsmedborgare anstränga oss för att efterfråga och själva anlägga en resonerande ton med politik i stället för parti i fokus.
Axel Simonsson, statsvetarstudent vid LU
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
