Är det verkligen modigare att berätta om sig själv än om andra? Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås skriver om tysk litteratur och att göra anspråk på sanningen.
”Helt i nuet och helt i det förgångna”. Jag stöter på frasen i den tyska författaren Günter Grass roman Ein weites feld (1995), i en passage som beskriver samtalet mellan två äldre män. Romanen är en diger lunta på omkring 750 sidor som inleder med att männen vandrar längs den nyligen öppnade Berlinmuren. De korsar gränsen vid Potsdamer Platz, äter ”BigMäc”, som den benämns, och minns den tyska historien från 1848 till sina dagars datum.
”Här och där var Muren redan full av hål och visade upp sitt innanmäte: armeringsjärn som snart skulle bli rostigt.”. Den ena av dem, Fonty heter han, uppfylls av stunden och talar ”helt i nuet och helt i det förgångna”.
När Berlinmuren föll inleddes en diskussion i Tyskland. En idé föddes, eller snarare ett begär uppstod, om ”Wenderomanen”: boken som skulle rama in historien. Det eftersöktes en roman som skulle fånga in och förklara de 40 år av separation som präglat det delade Tyskland. Ett slutord som drar streck mot det förflutna, begripliggör det och frigör nuet.
Günter Grass är en av många som skrev böcker i detta uppdrag.
I denna tyska litterära tradition är det litteraturens uppgift att verka såväl i nuet som i det förgångna. Romaner är en särskild kunskapsform, ett försök att förstå och ge tolkningar av nuet och det förflutna samtidigt som de oundvikligt är uttryck för samtidens behov. Därför var ”Die Wenderomanerna” gärna anspråksfulla och storvulna med sina breda synteser över historiens vägriktningar.
Idag är litteraturen, i synnerhet den svenska, en annan. Den svenska samtidsromanen är gärna inåtblickande och personlig. Den centreras kring personliga erfarenheter, tar utgångspunkt i upplevda trauman eller berättelser och legitimeras i kraft av att vara författarens ”egna sanningar”.
Samtidsromanen speglar en föreställning om att det är modigt att skriva personligt. Men Günter Grass är exemplet som påstår motsatsen: det är modigt att göra anspråk på andras sanningar, att ge sig i kast med försöket att skriva fram en bred historia som omsluter fler erfarenheter än den egna. Det är ett skrivande som kan vara föremål för kritik; det är ett skrivande som riskerar något men därför också spelar roll i en historisk bemärkelse.
Litterära skildringar av detta slag är alltid kringskurna i sin förståelse och produkter av sin tid. I sina försök att tolka det förgångna tvingas de att blottlägga det egna nuet. Men detta är poängen: det är just därför de blir relevanta.
Ein weites feld utlöste vad en svensk kritiker tillspetsat benämnde ”den största litterära fejden i tysk efterkrigshistoria”. Romanen hamnade på Der Spiegels förstasida, bildsatt med det åldrande kritikeroraklet Marcel Reich Ranicki som river den itu med bildtexten ”om en stor författares misslyckande”.
Enligt vissa var romanen misslyckad. För lång och långsam. Den svenska författaren Lars Gustafsson tyckte det. Jag uppskattar den. Framför allt är den modig; något som har blivit en alltför sällsynt egenskap bland författare idag.
