Kunskap från akademins alla håll, möjlighet att slippa skapa band med underliga kurskamrater och framför allt: frihet. Lundagårds studentlivskrönikör Li Brundell tar ett vemodigt farväl av strökurser.
Trots två samboskap bakom mig, kan jag säga att jag alltid har varit rädd för att binda mig. På många sätt är jag min impulsiva mors och min lättdistraherade fars perfekta hybrid-avkomma: ena sekunden kastar jag mig in, nästa glömmer jag bort var fan jag är någonstans. Livsfarlig kombination.
Det är av den anledningen som jag aldrig har kunnat hoppa på ett universitetsprogram. Jag har velat bli lingvist, psykolog, kompositör, ekonom och en mängd andra gudsförgätna yrken. Men känt kväljningar när pilen på datorn snuddat vid kategorin “program” på antagning.se. Då har det naturligtvis bara funnits utrymme för kompromisser. De kompromisserna stavas “fristående kurser”. Ack, så ljuvligt!
Varje kurs har haft sina karaktärer, men då har det också bara handlat om samröre under en kurs ynka månader. Inte att jag har behövt ha någon kick-off, nollning, eller någon annan form av 3-årslång skärseld med dem.
Om läraren har varit mindre önskvärd har det alltid funnits möjlighet för avhopp. När det bara rör sig om en kurs, behöver man inte pausa eller bråka med SYV. Då behöver man bara byta kurs (alternativt institution) och förhoppning om vad man ska bli när man blir stor.
För några månader sedan slog det mig dock: nu är jag, oavsett om jag vill det eller ej, stor. Jag är 25 år gammal. Mitt prefrontala kortex är till stor del färdigutvecklat och det är dags för mig att börja ta vara på mina resurser, särskilt under en inflation. Så till nästa år har jag bestämt mig: jag ska hoppa på ett program. Det finns fokuserade människor med kandidatexamen via fristående kurser, liksom det finns behärskade sommelierer på vinprovningar. Men sen så finns det också rediga drägg som jag, som likt den lokala fyllebulten, dessvärre, aldrig kommer bli en av dem.
Så, för att kunna få behålla min studentlägenhet, läser jag denna termin min (förhoppningsvis!) sista strökurs. Nästa år är det nämligen dags för mig att försöka pröva lyckan på läkarprogrammet. Men det är med visst vemod.
På fester har jag nuförtiden alltid två accessoarer med mig: sprithaltig dryck av polskt ursprung och en lång kärleksförklaring i bakfickan till min nuvarande tillvaro. Det som är givet är de andra gästernas höjningar på ögonbrynen i takt till de dunkande 10-talsartisterna i bakgrunden. But I don’t care, I love it.
Varför ska man inte hylla det fristående livet? Jag har i flera år fått tillgång till material från nationens mest briljanta hjärnor i akademins olika smaker. Det är upplevelser som jag varken kommer glömma eller ta för givet, oavsett om utbildningsmonogamin begås i januari eller september. Likt ett gammalt monarkistiskt Frankrike kommer jag känna: mitt fristående liv är dött, länge leve det!
