Vi måste börja se värdet i det svenska biblioteksväsendet – för bildningen och demokratins skull. Lundagårds Alexander Johansson känner en frustration över att biblioteken har varit en icke-fråga under valdebatten.
Det finns en intressant historisk bakgrund till hur vi i Sverige har värderat bildning. När de första kristna kom till Sverige på 800-talet var vikingarnas bemötande av dem talande för hur bildning har betraktats i det här landet – vikingarna slängde helt enkelt munkordnarnas bibliotek i Östersjön. När Gustav Vasa sedermera blev kung lät han riva sönder alla vackra medeltida notblad för att göra dem till skattelängder. På 1800-talet blev vi det som lite nedlåtande brukar kallas ”ett land av ingenjörer.” I ingenjörslandet kunde alla frågor diskuteras i form av tabeller och diagram men du fick resa någon annanstans om du ville hitta någon att tala inkännande om de sköna konsterna med. Ibland talas det illavarslande om hur utländska affärsmän, som är välutbildade inom humanistiska ämnen, drar lott om att slippa umgås med svenska affärsmän, som inte kan prata om annat än golf.
Det som talar emot detta är vårt starka biblioteksväsende. På biblioteken har alla medborgare oavsett bakgrund eller högskolepoäng fått möjlighet att bilda sig, om det så varit för att bli ingenjör eller medeltidsexpert. I Bibliotekslagen understryks det till och med hur grundläggande biblioteken är för det demokratiska samhällets utveckling och den fria åsiktsbildningen. Biblioteken har fungerat som plats för att dra sig undan, förkovra sig och ensam eller i grupp lära sig om världen.
Men svenskarna slänger sina bibliotek i havet igen. Det här året har närmare 10% av Sverige folkbibliotek fått sin budget strypt. Under tjugo år har över 400 bibliotek lagts ned och en nästan oöverskådlig mängd böcker har makulerats. Samtidigt saknas resurser för att bevara det tryckta material som de kvarvarande biblioteken sitter på. Det tryckta materialet som våra bibliotek har består inte bara av olika romaner eller kursböcker, det är även unika och viktiga källor om landets förflutna. Biblioteken bevarar vårt kulturarv.
Det finns få utanför biblioteksvärlden som verkar vilja diskutera frågan om vad som händer på landets bibliotek. Under valdebatterna – som knappast kan sägas ha stått för bildning eller ögonöppnande diskussionskonst – nämndes knappt ordet bibliotek. När det sker diskussioner om bibliotek handlar det om stök och oväsen i bibliotekslokalerna – aldrig om vilka resurser biblioteken faktiskt har. Det är dock i resurserna som blir tilldelade som problemet ligger. Omstruktureringarna av bibliotekens funktion gör att mer än hälften av våra bibliotekarier vill byta jobb.
Resultatet av biblioteksdöden kommer inte bara innebära ännu tydligare gäspningar från kulturellt bevandrade affärsmän som tvingas umgås med bildningslösa svenskar. Biblioteksväsende självdöende är förödande även för enskilda läsare och samhället i stort.
