En mystisk återvändo från de döda är startskottet för den hyllade författaren Johannes Anyurus nya roman. Theo Vareman har läst en av årets bästa böcker.
”Ixelles” är inte bara namnet på en rik stadsdel i Bryssel. Det är också en lögn som Ruth, huvudpersonen i Johannes Anyurus nya roman, har byggt hela sitt nya liv kring.
I berättelsens början har det gått runt tolv år sedan Ruths pojkvän Mio brutalt knivhöggs i en tunnel efter en misstänkt gängkonflikt. Sedan dess har Ruth lämnat förortsområdet ”Tjugosjuttio” i Antwerpen där de båda växte upp och börjat arbeta för en flashig agentur. För sonen Em har hon berättat att hon och Mio i stället kom från Ixelles, och att pappan dog i en bilolycka.
Men plötsligt börjar det dyka upp cd-skivor med vad som verkar vara Mios röst. Där han berättar att han aldrig dog, utan var tvungen att försvinna till en plats som han kallar för ”avdelningen för ingenting”. Ruths nya verklighet börjar rämna.
Ixelles är en rejäl roman med sina över 400 sidor, växlande berättarröster och hopp mellan nu- och dåtid. Ändå förblir den nästan intim, med ett språk som har en sådan nerv att den inte ens för en stressad recensent går att skumma igenom. Berättelsen känns nära, och som läsare håller man sig därför per automatik närvarande. Återblickarna på Ruths och Mios kärlekshistoria är särskilt rörande.
Trots att berättelsens stomme är klassisk blir karaktärerna aldrig stereotypa.
Ett genomgående tema i boken är roller, de vi väljer eller tvingas spela. Ruth har valt en ny roll som framgångsrik, förmögen ”konsult” på den mystiska agenturen. Där arbetar hon med att skapa fabricerade livsöden som ska kunna styra det offentliga samtalet i en av klienten önskad riktning. En av de skådespelare hon anlitar för att spela författare blir så bekväm med sin karaktär att han föredrar den framför sitt eget liv.
I det förflutna slits Mio mellan den närmast påtvingade rollen som småkriminell knarkare, och den som älskande, lojal pojkvän. Sonen Ems återkommande besatthet av att spela rollspel blir en lagom tydlig påminnelse om tematiken, hur mycket av vårt liv och vem vi är som trots allt kan avgöras av vår egen fantasi.
Johannes Anyuru bemästrar dessa slitningar och håller därigenom persongalleriet ständigt intressant. Trots att berättelsens stomme är klassisk (huvudperson har lämnat sitt fattiga förflutna bakom sig, är rik och framgångsrik tills plötsligt något tvingar hen att konfrontera sin bakgrund) blir karaktärerna aldrig stereotypa, utan behåller sin komplexitet till bokens sista sida.
Det enda ställe där Ixelles egentligen haltar är skildringen av Ruths liv i rikedom. Kontrasten mellan uppväxten i Tjugosjuttio och hennes nya tillvaro är visserligen stark, men rikedomen blir aldrig något läsaren får ta del av ordentligt. Plötsligt åker hon med helikopter till en arktisk retreat i vad som kanske är bokens enda onödiga kapitel.
Det är som att Johannes Anyuru inte riktigt kunnat bestämma sig om överflödet bara ska utgöra en fond, eller om det ska få ta en egen del av berättelsen i anspråk. Resultatet blir därför lite halvhjärtat.
Detta åsido är Ixelles kanske en av årets starkaste svenska romaner. Med skildringen av kriminalitet i förorten blir den brännande aktuell, men lyckas samtidigt kännas tidlös, nästan futuristisk. Boken leker med vad vi egentligen vågar lita på är verkligt, och i slutet lämnas läsaren utan svar. Bara en känsla av smygande obehag återstår – och besvikelse förstås, över att Ixelles redan är slut.
