Rockpoesi för introverta

Det kanadensiska indierockbandet Destroyer spelade på Mejeriet i Lund den 23 September. Lundagårds Isak Aho Nyman var där och såg luttrade veteraner som fortfarande håller sig på toppen av sina förmågor.

Destroyer är ett av de där banden som musiknördar använder sig av för att mästra de som kan mindre än dem: “ah nej Destroyer är ju bara en kille, vadå visste du inte det?”. Man refererar ofta till bandet som “han”; man tänker sig att det är sångaren Dan Bejar som är kärnan och totaliteten av bandets existens. Men hur blir ett sånt band på scen? Kan man verkligen ha en liveföreställning med ett band som i själva verket bara är en person? 

Precis som är fallet med Car Seat Headrest eller Tame Impala så är Destroyer så mycket mer än bara sin frontman. Tvärtom, när Destroyer visar upp sig på Mejeriets scen är det Dan Bejar som syns allra minst. Så fort han avslutat en fras och ett instrumentellt parti tar vid så sätter han sig på huk framför sin monitor, tar en klunk från sin ölflaska och stirrar ut i intet. 

Under tiden bevisar bandet runt honom att det inte alls är Bejar det handlar om. Oavsett om det är den solglasögonbeklädda basisten som beter sig som en tvättäkta rockstjärna, trumpetaren som mekar med synthar samtidigt som han spelar eller trummisen som lämnar exakt allt på scen får publiken se ett band där alla delar lyckas ta lika mycket plats, trots att bandet på pappret inte ska vara mycket mer än ett fordon för Bejars konstnärsskap. 

Bejar själv är en säregen uppenbarelse. Han kommer ut på scenen med en bunt papper i bakfickan. Inte helt olik en universitetsföreläsare, komplett med löst sittande skjorta och skäggstubb. Pappren i fickan visade sig vara texten till en spoken-word-del i låten “Tintoretto, it’s for you”, en höjdpunkt från den senaste skivan “Labyrinthitis”. Ungefär halvvägs in i låten drar  han upp pappren ur fickan och släpper dem på scengolvet i takt med att han läser ut dem. När papprena är slut tittar Bejar ner i golvet, sätter sig på huk och väntar in låtens slut som en solist vars avtalade tid tagit slut. 

Destroyer har inga egentliga hits. De har såklart vissa låtar och skivor som är mer populära än andra, men det ingen gigantisk hit som hela publiken väntar på att få höra. Istället väntar alla på just sin favorit. Den här egenheten gör att Destroyers setlist gräver från olika delar av diskografin där klassiker som “Chinatown” blandas med senare tillskott som “Cue Synthesizer” och  äldre låtar som “Streethawk I”, presenterad av Bejar som “this is our oldest song”.

Såklart hade det varit en mer publikfriande konsert om Bejar inte hade tagit varje chans att stirra ner i golvet, självklart hade det varit charmigt om han mellan låtarna kläckt ur sig något syrligt om samtiden i linje med de spaningar han framför i sina låttexter. Men samtidigt hade det känts osant. 

Destroyer kan inte vara på något annat sätt än exakt så som de är på Mejeriets scen, de ska inte vara på något annat sätt. Alla medlemmar i Destroyer har sin egen roll att spela, både stämningsmässigt och instrumentellt. Dan Bejars antisociala och inåtvända personlighet fyller den viktiga funktionen i att befästa honom som rockpoet, en slags butter profet.

Att se vissa band live känns som att kika in i deras replokaler, något som man som publik egentligen inte borde få se. Destroyer faller på något sätt in i denna kategori, men samtidigt inte. Det är inte ett rep som vi ser, allt är alltför väl genomfört och planerat. Samtidigt är det inte en föreställning med manus och detaljplaner. Destroyers scennärvaro påminner om sju äldre män i en bar som alla bara råkat ha med sig sina instrument och som genom skär musikalisk kompetens kan åstadkomma en improviserad syntes som inte borde vara möjlig.