Som svar på ett brev från svenska Lundagårds Sebastian Kaspár skriver finlandssvenska Studentbladets Sofia Ahläng om hur det kan bli om initieringsceremonierna blir för "snälla".
Bästa Lund!
Nu har jag inte upplevt era novischperioder (och ska jag vara ärlig har jag ju knappt upplevt våra gulisperioder heller, se mitt första brev till Arvid Grange), men min uppfattning är i alla fall att våra initieringsperioder är något mindre etablerade än era. Det verkar inte finnas en lika tydlig mall, så att säga. Sedan kan det förstås ha sett annorlunda ut för några hundra år sedan, men den trend som pågått åtminstone det senaste decenniet är i varje fall att allt ”hårdhänt” ska bort.
Enligt min erfarenhet har sådana här slags initieringsceremonier förekommit på de flesta utbildningsstadier. När jag gick i högstadiet i Österbotten kallades sjuorna ”mullar” [mul:ɑr], och det fanns en dag när niorna fick lov att ”trakassera” sjuorna. Sådan var traditionen i alla fall. Man hade fått höra historier om hur sjuor fick ögonbrynen rakade och typ tvingades äta äckliga saker, något i den stilen. Som en sjua var den här dagen något man både fruktade och såg framemot. För det var ju spännande och inget blodigt allvar, men samtidigt visste man inte vad som kunde hända. Vad som sedan faktiskt hände minns jag inte ens, så bevisligen gjorde det inget vidare intryck.
Samma tradition hade vi i mitt gymnasium. På penkkis (’bänkskuddardagen’) visste man att abina (treorna) får göra vad de vill med en. Här gällde samma som i högstadiet, man var både taggad och nervös. Borde man komma med regnrock och skyddsglasögon liksom? I praktiken hände ju nästan ingenting, för alla traditioner hade under årens lopp förbjudits så till sist fanns inget kvar.
Samma utveckling verkar ske vid universiteten, på gott och ont. Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker det finns något ganska härligt i att veta att man kommer utsättas för
Saker som kan vara pinsamma och konstiga (inom rimliga gränser och med hänsyn till allergier, givetvis) eftersom man gör det tillsammans. De som ”utsätts” är dessutom i majoritet och man vet att man själv kommer vara i de andras skor nästa gång. Det hör liksom till. Samtidigt är det ju förstås inte bra om folk känner sig tvingade att göra saker de inte vill eller som rentav är farliga.
Men vem är det egentligen som har bestämt att initieringsceremonierna är för hårdhänta? Som sagt kan jag bara tala för mig själv, men som en person som så gott som enbart fått vara med på ”snälla” ceremonier där utmaningen typ är att skriva en dikt baserat på tre ord du drar ur en hatt i stället för rysk roulette med fyra shottar Koskenkorva salmiak och en shot sojasås, känner jag att jag har gått miste om något. Det blir tråkigt helt enkelt. Man har fått höra så många historier om hur spännande och pinsamt det ska vara att delta i de här tillfällena, men vad händer om man inte ens får chansen? Jag tror man skapar speciella band till de personer man gör de här sakerna med. Jag tror det skapar en vi-känsla. Så nej, vad jag vet festar vi nog inte lika hårt som Sanna Marin, åtminstone inte längre.
Kan man se den här utvecklingen hos er också?
