Hösten börjar gulna och marken är ständigt fuktig – hösten är här och snart har hela året gått. Lundagårds studentlivskrönikör Ingeborg Kindmark reflekterar över tiden och hur den passerar förbi.
En fredag för inte så länge sedan cyklar jag till LUX för att plugga i deras bibliotek. Det är morgon, ganska lugnt och jag trampar snabbt fram på en av de små gatorna genom professorsstaden, något försenad. Förbi gymmet, geologiska fakulteten, sedan institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap. Snart kommer korsningen med SOL på ena sidan och LUX på den andra. Jag känner vibrationen i cykeldäcken när asfalt övergår i kullersten, och sneglar upp mot de stora bokstäverna som står på hustaket. Gråa och bastanta, utan vare sig versaler eller punkter, som om de vore direkt klippta ur en boksida. Att träden skymmer dem spelar ingen roll, jag vet ändå vad det står: “men vänta nu”.
Ofta när jag ser de orden stannar jag upp ett ögonblick mentalt, och funderar på vad jag gör, vart jag ska och vad som händer runt omkring. Det har börjat gulna bland löven. Temperaturen har gått från över tjugo grader till kanske fjorton.
Jag parkerar min cykel och möter sedan en kompis på ovanvåningen. Vi sitter vid de stora fönsterna, koncentrerade, som vi gjort några fredagar nu. Det börjar bli lite av en tradition. Innan lunch är jag på väg till toaletten. Jag går omvägar mellan raderna av bokhyllor för att hitta trappan, tittar upp från golvet och möts av ord jag inte lagt märke till förut. “tänk att allt blev såhär” står skrivet på väggen. Jag läser det inte bara som ett konstaterande, utan även som en uppmaning till reflektion, direkt riktad mot mig. “Ja…” börjar tankarna gå i huvudet och försöker komma något bra att svara.
Ett par sekunder senare har jag hunnit nerför trappan och går lite förströdd genom den stora entréhallen. Andra tankar drar i uppmärksamheten, där i början på en intensivare del av terminen. Tillbaka vid bordet igen bläddrar jag i kalendern och ser att tentorna inte ligger så många veckor fram. Har halva hösten snart gått?
Insikten kom som en överraskning. Jag började fundera på hur veckorna bara har rusat fram och plötsligt är period två av höstterminen snart här. Att “allt går så fort” – för att citera det som står skrivet ovanför ingången till LUX. Det är något som är lätt att glömma när man är upptagen med vardagens måsten, roligheter, och allt där emellan. För mig har det faktumet nog känts ännu mer påtagligt sedan jag blev student och till stor del kunnat förfoga själv över min tid.
Lite efterforskningar visade att de här citaten på LUX är verk gjorda av konstnären Annika Ström. Kanske borde jag vara tacksam mot henne, som vid uppförandet av den nya byggnadsdelen valde att placera ut små påminnelser om att stanna upp ibland. Det gör en gott. Inte minst här, i tentaplugget, mitt i hösten.
