Den svenske countystjärnan David Ritschard har släppt nytt. Albumet får Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic att fundera på om de som lyssnar på artisten är samma som målgruppen, och om det verkligen spelar någon roll.
Jag har förälskat mig i den urgamla traditionen svensk country och dess nya stjärna David Ritschard. Hans nya album ”Blåbärskungen” fick toppbetyg överallt, både på kultursidor och av fullpackade dansbandsscener i Ystad. Texterna har samma nordiska vemodighet som typ Mumintrollen. Det finns en air av gammalsverige i honom, man ser nästan en sådan polisuniform från Palmetiden framför sig, en patriotism över Stockholm och det arbetarsverige som bara existerar i sverigedemokratiska utspel om ”det riktiga Sverige.” Frågan är dock, vem är den här musiken till för?
Låt oss, för kontextens skull, jämföra med countryns ursprung, USA. Där är country för dem som den sjunger om, folk med pick-up trucks som dricker bud light i Tennessee. Det låter som en stereotyp, men country är enligt CBS:s undersökning Amerikas populäraste genre. Blaskig country är ruskigt populär, bara inte inom den eliten som formar bilden av USA. Jämför detta med vem som lyssnar på David Ritschard. Det är inte grabbar som går fordon i Skövde. De lyssnar på Sabaton och Metallica.
Vad jag kan uppleva är att det finns två typer som lyssnar på Ritschard: folk på Södermalm som skriver på kultursidor, och folk över medelålder som fortfarande gillar dansband. Det är den första gruppen som intresserar mig: kulturnissar som skriver om Ritschards ”ärliga arbetarklassmusik”. Det finns ett glapp mellan vem musiken är skriven om (och för?) och vem som lyssnar på den. David Ritschard är arbetarklassmusik för de som önskar att de var arbetarklass. De på Södermalm som har internationalen som ringsignal, akademikerna i manchesterbyxor och de som gillar att gå på rejv men ändå vill känna sig folkliga.
Då kommer efterföljaren: spelar glappet någon roll? Kan alla lyssna på allt? Om ja, varifrån kommer skamkänslan av att erkänna att man inte är del av målgruppen? Om nej, var ska vi dra våra gränser? Vi har blivit känsliga för sådana här glapp. Det finns, å ena sidan, absolut en poäng i att vara lite finkänslig – varför ska man kränka någon utan anledning? Men å andra sidan vore det ett misstag att dra allt för skarpa gränser om vem som ska lyssna på vad. Problemet är skarpa gränser förlitar sig på att människor går att placera på ena eller andra sidan.
Men en identitet är inte en singularitet, utan snarare en flytande mix av olika gränser. Jag är lite kulturnisse, men jag är också lite testograbb (se senaste krönikan). Ett försök till gränsdragning skulle otvivelaktigt falla på att det finns för många gruppöverskridande människor. Det är som liberaler säger: den minsta minoriteten är individen. Så därför hoppas jag vi alla ses på Ritschards konsert i Lund den 24 november.
