Lundagårds skribent Vera Svahn har sett filmen "Farha", och berörs över dess råhet och realism, men tröttnar också på en välanvänd kvinnlig trop.
Titel: Farah
Regissör: Darin J. Sallam
Biopremiär: 21 oktober 2022 (Sverige)
Språk: Arabiska, Engelska och Hebreiska
Längd: 1h 32min
Den jordanske manusförfattaren och regissören Darin J. Sallams debutfilm Farha är en tragisk berättelse om krig, våld och trauma. Kontexten för dramat är en palestinsk by, under 1948 års arabisk-israeliska krig. Vi får följa 14-åriga Farha (Karam Taher), som lever ett för tiden normalt liv, likt många av de andra flickorna i hennes ålder. Tidigt i filmen får vi dock förstå att Farha skiljer sig från de andra flickorna; hon vill inte ingå äktenskap, utan utbilda sig och bli lärare. Hon försöker övertala sin stränge borgmästare till far (Ashraf Barhom) att hon ska få studera i en större stad tillsammans med sin bästa vän Farida (Tala Gammoh).
Filmens första tredjedel får en sålunda att tro att detta är en feministisk historia om en flicka som vill gå i skolan, men som hindras av en patriarkal tradition. I stället är det framför allt en historia om tiden för Nakba, eller ”Den stora katastrofen”, i Palestina 1948, då det palestinska folket fördrevs från sitt hem och sin mark och israeliska styrkor förstörde hundratals palestinska byar. När kriget kommer till Farhas hemby, hörs de första skotten när hon och hennes vän Farida sitter och gungar, lyckliga över beskedet att Farha har lyckats att övertala sin far att få utbilda sig i staden. Gungorna blir som en symbol över den barndom de nu tvingas lämna; en idyllisk scen med två unga flickor med framtidshopp omkullkastas av israelernas bombningar mot byn. Invånarna tvingas fly, men Farha stannar kvar i matförrådet i hennes familjs hus. Hennes far låser om henne och ger sig ut i strid, med löftet att komma tillbaka och hämta henne.
Det är i detta mörka matförråd större delen av filmen utspelar sig. Genom ett litet hål i väggen, och en spricka i dörren, ser Farha världen utanför. Och det är en brutal värld hon ser. Efter en något för långsam framställning av Farhas första par dagar i isolering, kommer den efterlängtade stegringen i dramaturgin i form av en familj som dröjer sig kvar utanför hennes gömställe. Modern skriker av smärta och håller sig för magen, redo att förlösa. Detta är början på de traumatiska händelser Farha ska få se från sitt gömställe. En nästintill dialoglös sista timme utspelar sig, där Farah bara observerar utan att ha makten att ingripa. Skulden över att vara maktlös, och den klaustrofobiska ångesten över att vara instängd lyckas lägga sig som en tyngd också över tittaren.
Sallam porträtterar Farhas känslomässiga kaos – av skräck, maktlöshet, ångest, hunger och längtan – med omsorgsfull realism. Narrativet om den rebelliska unga kvinnan som vill utbilda sig snarare än gifta sig, är dock något klichéartat. Vissa scener är på gränsen till övertydliga i sin konstruktion av Farha som en slags Malala-trop. Filmens brutala ärlighet, fantastiska ljudsättning och det trovärdiga skådespeleriet hos nykomlingen Taher, gör den dock till en berörande skildring av hur livet kan ställas på ända över en natt, om hur barn tvingas bli vuxna, och om en konflikt som än idag inte nått en lösning. Inte minst är Farha en smärtsam påminnelse om krigets grymheter.
