Varför är det så svårt för oss européer med småprat och vanliga vardagliga hälsningar? Lundagårds utbyteskrönikör Giulia Kappelin Cingolani skriver om den snabba New York-jargongen och önskan av att vara en del av den.
– Good morning Beautiful, love the haircut, love the smile! Säger en dörrman på tredje avenyn till kvinnan framför mig.
– Thank you for your smile! Svarar hon glatt med håret i vädret, en Starbuckskaffe i handen och en dyr datorväska hängande på axeln.
När det är min tur att passera dörrmannen tittar jag ner på mina skor.
Ett liknande beteende har jag också i hissen upp till svenska FN-representationens kontor där jag praktiserar. Bara några våningar ner har Microsoft sitt kontor och de pratsamma amerikanerna hälsar goddag när de stiger in och adjö när de stiger ut ur hissen.
– Have a good one! säger en kvinna som ska av på trettiofemte våningen.
Inget svar. Hon visste kanske inte att hon sade det till en hiss full av tillbakadragna européer. Alla våningarna från den trettiofemte upp till den fyrtionionde är nämligen nästan bara europeiska FN-representationer och konsulat.
– Thank you.. mumlar någon obekvämt.
När det är fransmännens tur att stiga av tar de mod till sig och med en stark fransk brytning men utan att titta någon i ögonen önskar de hissen en god dag.
– Merci, svarar någon. Ett litet fnitter bryter ut.
När det sen är spanjorernas tur, hälsar de på spanska.
– Gracias! Svarar vi som är kvar i kör.
Danskarna säger ”haj” och nickar snabbt till oss i hissen. När det är min tur att stiga av är det bara italienare kvar. Som halvitalienare tänker jag: ”nu har den perfekta chansen att både imponera och kanske till och med få fram ett leende från mina landsmän.” Ingen förväntar sig att jag, med min svenska badge kan deras språk. Men när hissen stannar på min våning kommer min ”Buona giornata” ut alldeles för högt, som ett skämt eller som om jag försökte överdriva min italienska. Jag får ett förvirrad ”Grazie” tillbaka och känner mig besegrad.
Varför är det så svårt för oss européer med småprat och vanliga vardagliga hälsningar när det är så naturligt för amerikaner? Det är helt enkelt inte en del av vår kultur längre att prata eller hälsa på människor vi inte känner. Inte ens sydeuropéerna lever upp till den amerikanska standarden.
När jag går på gatan, är på bussen eller går in i en butik hör jag den snabba, roliga New York-jargongen och tänker att jag aldrig skulle kunna ta den bollen om den kom till mig. Och så känner jag mig avundsjuk. Jag vill också vara pratsam och lättsam på samma gång. Man måste väl kunna lära sig? Jag lyssnar på ett ”TED talk” om småprat och hur viktigt det är för att känna medkänsla för andra. Jag får genast dåligt samvete.
– You need to be a real city rat to wanna live here, säger en tant till mig i Central Park. Framför oss springer två riktiga råttor förbi med en kakbit i munnen. Rester från kiosken där jag och tanten står i kö för att köpa kaffe.
– You really do huh? Svarar jag snabbt. Vi tittar på varandra och skrattar. Jag har kommit en bit på vägen.
