Hur absurt är egentligen barnafödande? Lundagårds Ebba Frid känner att det dags att hela proceduren förändras, frågan är bara hur.
Som läkarstudent får man på gott och ont en mycket oförtäckt inblick i människokroppens alla frånstötande tillstånd. Vid ett tillfälle när jag grävde runt i en vaken kvinnas uppsprättade livmoder (kejsarsnitt) medan hennes man satt med mobilen tänkte jag: Något med allt det här känns lite orättvist.
Det var förstås innan jag bevittnade ett antal “vanliga” förlossningar. För då tänkte jag: Detta kan orimligen tillåtas fortgå!
Jag tänkte så eftersom jag, i egenskap av medveten universitetsstudent, har någon sorts kvalificerad grundkänsla för vad som är “rimligt år 2022”.
Som kvinnlig akademiker håller man nog alltid ett öga öppet efter förklädda strukturella orättvisor – hela ens identitet bygger ju på en historisk kamp mot just sådana. Det är en sund reaktion på uppenbara orättvisor att identifera eventuella bakomliggande strukturer. Jag kan ju personligen tycka att orättvisorna som drabbar specifikt mig är lite extra suspekta.
Utifrån det framstår konceptet graviditet och förlossning för mig som en stor, blinkande varningslampa. Det står liksom i kontrast till allt annat man förväntas uppleva i ett I-land. Om en vuxen person hade gjort mot en kvinna vad en helt naturlig förlossning kan göra, hade true crime-poddarna inte snackat om något annat på rätt länge kan jag säga.
Mitt personliga engagemang beror på att jag närmar mig studiernas och ungdomens slut, och därmed en punkt i livet där jag inte längre kan betrakta graviditet som en sexuellt överförd knipa, utan ett oundvikligt framtida tillstånd. Kanske inte oundkomligt i ordets strikta bemärkelse. Men jag känner som varje annan smygelitistisk universitetsstudent: Att mina gener inte skulle föras vidare i form av ett mini-jag är en absolut otänkbarhet. Och då frågar jag mig: varför ska det var så himla lätt för just män att manifestera sin megalomani, och helt sjukt svårt och jobbigt för mig?
På något vis känns det så självklart att det är kvinnan som får den bajsmackan. Det är där min tidigare nämnda grundkänsla för vad som är rimligt år 2022 föranleder frågan: Är detta rimligt år 2022?
Retorisk fråga, självklart är det utifrån sunda värdegrunder helt sjukt orimligt. Min nästa instinkt är att här måste vi kvinnor sätta ner foten och dekonstruera skiten ur det perversa system som tillåter sådana här otidsenliga belägenheter. Men vem skulle upprätthålla det systemet? Vem har utnämnt kvinnan till fortplantningsprocessens förlorare? Jag kan inte ens titta snett på patriarketet, som inte kan antas ha varit närvarande vid evolutionens begynnelse.
Det vore väl rent hypotetiskt Gud, då. Det vore väl på tiden att någon gav hen en socialkonstruktiv uppläxning.
