Caroline Ringskog Ferrada-Noli växlar mellan det relaterbara och det oförståeliga i den nyutkomna romanen "D e kroniskt" (Natur & Kultur). Lundagårds Victoria Källström har läst en lång men bladvändande bok om smärta.
Ja, visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye så fint skrev. Smärtans plats i litteraturen är sedan länge etablerad. Men när lidandet tillåts vara själva handlingen i en bok är det framförallt den av själslig sort som skildras – fysisk vånda är sällan fokus i den skönlitteratur jag tagit del av. På så vis är D e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli unik i det att den låter köttets pinor leda narrativet.
För inbitna lyssnare av En varg söker sin pod, vilken Ringskog Ferrada-Noli utgör ena halvan av, tycks många gemensamma drag finnas mellan henne själv och bokens huvudperson, Anne. Med en uppväxt i Akalla och på Österlen, en invandrad chilensk pappa, lägenhet i Vasastan, två små döttrar och en utbildning på Dramatiska institutet framstår likheten som slående.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli dementerar däremot att boken skulle handla om henne själv i ett poddavsnitt (23/9).
– Jag hoppas att folk inte tror att det är jag, för det är inte en god människa, säger hon.
Är karaktären Anne en dålig person? Nej, och det tror jag inte heller att Ringskog Ferrada-Noli menar. Däremot är hon ingen man initialt fattar tycke för. Anne tillbringar sitt privilegierade liv med självömkan. Emellanåt är den befogad – förlossningskomplikationer och en död bror är förståeliga smärtpunkter för de flesta. Ibland klagar hon däremot på mer världsliga, liksom självförvållade, ting som att skämmas över att använda städhjälp.
D e kroniskt består av många korta kapitel. Språket är ömsom rappt och slängigt, ömsomt utbrett och begrundande. Ringskog Ferrada-Noli hoppar fritt mellan nutid och dåtid, den fysiska världen och den tillhörande fantasin. Särskilt uppskattar jag passagerna om en korridor på Smålands nation och kolloledare på Barnens ö – med egen erfarenhet skriver jag under på beskrivningarna av båda företeelserna. Huruvida hon verklighetstroget skildrar en förlossning och att bo i ett av Stockholms rikaste områden kan jag däremot inte styrka.
Romanens titel bör fungera som en varning för det som komma skall.
Oavsett om man som individ kan relatera till att vara en kåt kolloledare eller gravid kvinna med foglossning så finns det något allmängiltigt i det att Ringskog Ferrada-Noli skriver om en lycka som aldrig infinner sig. Huvudkaraktären Anne beskriver en illusion många av oss lever i: ”Det kan verka som att allt gått i lås. Terapin har hjälpt. Man träffar en bra man. Får barn. Man blir rik. Man blir lycklig.”
I D e kroniskt avhandlar Caroline Ringskog Ferrada-Noli ämnen såsom abort av foster med Downs syndrom, att inte älska att vara mamma och om att bli kär i sin förövare. Precis som att romanen innehåller något alla kan relatera till rymmer den åtminstone något som är tabu för alla.
Boken består av 425 sidor. Det är kaxigt att våga ta så många bladvändningar av sina läsare i anspråk. Kanske hade jag låtit henne kommit undan med det – för språkbruket skapar onekligen en medryckande dynamik – men de många sidorna uppvisar gång på gång något som skaver rejält i mig. Gen-z-lingot.
Romanens titel bör visserligen fungera som en slags varning för det som komma skall, men jag hoppades förgäves att poängen skulle uppenbara sig. Sida efter sida kantas av grammatiska inkorrektheter såsom avsaknad av infinitivmärken och konjunktioner samt en inflation av skiljetecken som avslut på meningarna. Jag förstår ärligt talat ingenting. Jag är i tidiga 20-årsåldern och Caroline Ringskog Ferrada-Noli det dubbla. Varför känner jag mig som en boomer?
Förlaget Natur & Kultur beskriver själva sitt utbud som ”kvalitetsböcker för en bred publik.” Jag funderar på huruvida D e kroniskt lever upp till de kriterierna. Visst finns det stycken som känns högkvalitativa och genomarbetade, men lika många leder till en fråga om inte det anrika förlaget inte gjort sig skyldiga till något så modernt som influencer marketing. Det vill säga användandet av en känd kulturpersonlighet för att dra in lite snabba stålar.
