När verkligheten känns för tung finns eskapismen där. Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin skriver om behovet av att få ignorera omvärlden.
Egentligen ställer jag mig ofta emot idén om vår tid som unik. Troligtvis snurrar tiderna in och ut, går på tvärs och speglas i varandra. Men känslan som en daglig scroll i medierna inger är att vi står på randen till något, något som vi aldrig förr mött. Med viss sanning också kanske, Kubakrisen till trots så är explicita hot om kärnvapenkrig, inte något som den moderna historien kan erbjuda särskilt många exempel på. I övrigt har våra senaste år präglats av pandemi och klimatkris.
Hoten hopar sig och finns där i bakgrunden av vårt kollektiva medvetande. Är det därför varje liten respit från insikten om hoten nu blir viktigare? Jag själv kände den sortens lättnad av att hitta ett nytt föremål för flykt, nämligen en morgontalkshow vid namn Fotbollsmorgon. Programledare är David Fjäll som leder tittarna med trygg hand igenom senaste händelserna i fotbollsvärlden. Panelmedlemmarna varierar och likaså gästerna, hittills har klassiska sportjournalister gästat, däribland Olof Lund och Lasse Granqvist, men även oväntade gäster så som nyblivna Miljöministern Romina Pourmokhtari.
Samtalen kan ibland glida ut i samtidsspaningar, aktualiteter utanför fotbollen. Men fotbollen är huvudämnet. Trots nya Putin-uttalanden kan programmet med lätthet fokusera på M´bappe:s kontraktssituation i PSG i 25 minuter. En dag kommer Rami Shaaban och då snackas det om Arsenal säsongen 2003/2004 i 50 minuter. Jag slukar girigt skvallret och anekdoterna, jag försvinner in i fotbollsvärlden en stund. Kanske är det just det som så många behöver, alla letar vi efter våra små fixar av flykt in i något annat. Där och då är det flykten som blir det verkliga.
Jean Baudrillard skriver i Simulacra and simulation, om begreppet hyperrealitet, som grovt förenklat betyder att våra bilder av verkligheten slutar vara kongruenta med verkligheten. Sanningsbegreppen ifrågasätts och mening blir svårgripbar. Hyperrealiteten blir det rådande tillståndet där det verkliga upphör att vara just verkligt.
”Wrestling är på riktigt, livet är på låtsas.” Kan i mitt fall ibland bytas ut till ”Fotboll är på riktigt, livet är på låtsas.”
Baudrillard exemplifierar med Disneyland som bild av det overkliga kontrasterande mot den omkringliggande världen som är det ”verkliga”. Nu tänker jag inte jämföra fotboll med Disneyland, men likheter finns i hur de båda är tillrättalagda universum som bär spår av den yttre världen, rentav också är en del av den. Fotbollen blir till ett universum där jag kan koncentrera på fenomen som jag till större del kan greppa.
Ingen värdering måste läggas till om flykten är positiv eller negativ, men den är viktig för mig och jag återvänder dit när mörka moln börjar hopa sig på himlen. Kanske är det i flykten som vi får chans att bearbeta allt som pågår, låt oss hoppas att det börjar klarna snart.
