Hur ska man prata om trauman som sitter så djupt att de aldrig helt kommer upp till ytan? I "Flicka, 1983" har Linn Ullmann tagit sig an just detta och målar upp en gripande berättelse om att både förlora och hitta sig själv.
På en första, annars helt tom sida presenteras kort ett mysterium: en gång fanns ett fotografi, taget nästan 40 år tidigare och som föreställer bokens berättarjag. Hon kan komma ihåg hur det såg ut men den faktiska bilden är sedan länge försvunnen. Hon fortsätter att undra var den är och snart blir det tydligt att det egentligen handlar om sökandet efter den person som är på fotografiet, den person som en gång var hon. Den person som det nu 50-åriga jaget genom hela romanen försöker att hitta tillbaka till igen.
Under några dagar i början på 80-talet reser en sextonårig flicka från hemmet i New York till Paris. En 30 år äldre fransk fotograf, bara benämnd som A, har ”upptäckt” henne och menar att hon kan slå igenom som fotomodell. Därför föreslår han att hon ska ta flyget över Atlanten och komma till hans ateljé för att prov-fotografera. Han har kontakter i branschen och med lite tur kan Vogue komma att bli intresserade, men bara om hon går med på allt han säger.
Det är dessa dagar kantade av maktmissbruk som det 50-åringa berättarjaget i nutid tampas med. Hon känner skam. Ånger över att hon inte stannade kvar i New York fastän hennes mamma bad om det, över att hon aldrig sade nej. Ofta återkommer scener som redan har utspelat sig tidigare i romanen, beskrivna lika detaljrikt som tidigare, som om berättaren fastnar i händelserna och har svårt att röra sig därifrån. Genom hela romanen söker hon svar på varför övergreppen som begicks på henne under dagarna i Paris kunde ske.
Jag säger roman, vilket också är vad Flicka, 1983 själv titulerar sig som, men ofta tycks boken vara Ullmanns egna erfarenheter, dragna direkt ur hennes eget liv. Huvudpersonen pratar om sin frånvarande pappa som älskade att vistas på Fårö och om sin skådespelande mamma vars namn liknar hennes eget (Ullman är dotter till Ingmar Bergman och Liv Ullmann). När jag läser är det hela tiden svårt att veta vad som är på riktigt. Denna ambivalens höjer det påträngande personliga i skildringen.
Berättarstilen bidrar även till detta enormt. Flicka, 1983 är inte kronologiskt uppdelad och dessutom språkligt spretig: vi hoppar fram och tillbaka mellan olika delar ur huvudpersonens liv och ibland beskrivs saker som är helt oväsentliga för berättelsens röda tråd. Det ger intrycket av att författaren tillämpar ’train of thought’ och där avbrott i texten i sådana fall speglar avbrott i hennes skriv-sessioner. När stycken blir alltmer korta tycks det alltså vara eftersom det blir jobbigare att tänka på det som hon skriver om. De tidigare nämnda upprepningarna samt referenser till skrivandet av just den bok jag håller i handen förstärker den påtagligt intima närvaro som redan fanns mellan raderna.
Flicka, 1983 är en roman som vädjar till läsaren, och till sig själv, att försöka överkomma trauman i det förflutna, att man ständigt behöva bearbeta och kämpa sig igenom dem, vilka de än kan vara. Men det blir också en roman som säger att man inte till varje pris behöver nå fram till en slutpunkt. Att det kanske aldrig går att acceptera sådant som har hänt eller att ta sig vidare. Och att det också är okej.
