Invigningsriter verkar ha förlorat sin plats inom studentlivet. I ett brev till finländska Studentbladet skriver Lundagårds Sebastian Kaspár vad han tror att det skulle kunna bero på.
Invigningskulturen håller sannerligen på att urvattnas. I takt med att samhället blir mer progressivt ifrågasätts det mesta med anor från förr. På gott och på ont. De uråldriga initieringsriterna fascinerar. Dels för att de faktiskt finns kvar, men också för att de medför en studentikos kreativitet. Ritualer kräver roller, manus, förberedelser och rekvisita. Det engagerar. En invigning är ett amatörskådespel, med verkliga konsekvenser. Det är när dessa konsekvenser blir grava som det roliga övergår till ett gravallvar. Balansgången mellan penalism och ploj är ett vingligt stråk.
Din enskilda upplevelse beror förstås på om du inviger eller invigs. Den som inviger har ett ansvar för att aspiranterna får en meningsfull upplevelse, helst utan att kollapsa på kuppen. Anledningen till att invigningar fått ett nedsvärtat rykte i Sverige går att härleda till en handfull skräckexempel. För ett par år sedan uppdagades det att nykomlingar på en internatskola i Värmland brännmärkts med strykjärn. På gymnasiet minns jag hur rykten beskrev hur några tredjeringare bjudit killarna i första ring på bål spetsad med viagra för att sedan låsa in alla i ett trångt utrymme.
Så ser dock långt ifrån alla invigningar ut. Att skickas på generande uppdrag på stan, dricka besynnerliga brygder ur dammiga bägare iförd ögonbindel, att dubbas med svärd. Det har något. Eftersom alla i rummet genomgått exakt samma vånda känns det som att man är del av något större när invigningen väl är avklarad.
Mitt vittnesmål från Lund är att invigningar inom föreningar och kårer som kan anknytas till själva universitetet blivit mjäkigare med åren. Man är måna om att linjera sig med rådande tidsanda för det medför lägst risk. Det kan tyckas vara tråkigt, det kan också anses vara nödvändigt för att alla ska känna sig inkluderade. Samtidigt lever mer stearinljusdoftande invigningar kvar i form av hemliga ordenssällskap, inte minst inom nationslivet. Dessa är dock oftast exklusiva, där aspiranterna handplockas. Således är de något få lundastudenter får ta del av. Det är synd.
Framöver kan jag även tänka mig att allt färre kommer dela min entusiasm för dammiga och dunkla ceremonier. Intersektionella maktperspektiv i samhällsdebatten kan föranleda en kritisk syn på invigningar, som onekligen är en slags maktdemonstration. Jag tror även att den här typen av underkastelse kommer kännas mer främmande än den kanske gjorde förr, i dagens individualistiska samhälle där personlig integritet betraktas som helig.
Det är också synd. Inte kritiken av maktstrukturer i samhället utan det sviktande intresset för att invigas. Om det är något lumpen har lärt mig så är det att man tjänar på att lida lite – särskilt i grupp. Det finns ingenting som för människor närmare varandra än att genomlida något tillsammans för att sedan besegra det i slutändan. Så byggde man gemenskap förr, och det funkar än idag. Än så länge iallafall.
Hur ser det ut i Finland? Är ni individualister precis som vi eller är gemenskapen intakt?
