”Fuck this shit. Vad fan händer”, tänkte EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani (C) när EU inte tog tydlig ställning för de demonstrerande kvinnorna i Iran. Lundagård har rest till franska Strasbourg med frågan: Har en epok av europeisk utrikespolitik mot Iran nått sitt slut?
Mordet på den 22-åriga Masha Amini, och demonstrationerna som har följt därpå i Iran, har lämnat omvärlden i ett förskräckt tillstånd. Reaktioner, i form av solidaritetsdemonstrationer och hårda fördömanden, har haglat in för att stödja kvinnorna och de män som ställer krav på frihet och ökad demokrati.
Men reagerade man snabbt nog? Vad fördömandena entydiga?
Det tyckte inte den svenska EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani (C) för fyra veckor sedan. I stunden var demonstrationerna i sin upprinnelse och händelserna hade knappt fått ta plats på tidningssidorna. Än mindre på agendan i de politiska rummen.
– En frustration hade byggts upp inom mig. Jag såg på nyheterna och följde sociala medier och har länge haft koll på ett par feministiska rörelser Iran. Jag tänkte att vi [västvärlden] skulle svara, säger Abir Al-Sahlani.
Foto: Olof Bärtås
Vi träffas en förmiddag i Strasbourg, en fransk stad precis på gränsen till Tyskland och platsen där Europeiska unionen har sitt officiella parlament. Dit behöver EU-parlamentarikerna ta sig ett par gånger om året från Bryssel för att rösta om lagförändringar.
Abir Al-Sahlani dyker upp i en grönglänsande klänning, pråliga smycken och en kortklippt frisyr. Hennes pressekreterare bär hennes kaffe som doftar kanel och kardemumma.
Det bullrar omkring oss, i ”Svanbaren” som vi sitter i. Stressade pressekreterare, en espressomaskin som går på högvarv och en fransman gormar i sin telefon.
– Jag väntade på att Josep Borrell [EU:s utrikesrepresentant] skulle säga något – och till slut gjorde han också det – men det han gjorde var att mumla saker som ”we are taking in to account”, ”comprehensive approach” och så vidare, säger Abir Al-Sahlani.
Varför kan ingen säga ”vi är redo att stå på kvinnornas sida”?
Hon hårdnar i blicken när hon säger:
– Jag känner till alla dessa orden när man försöker lalla runt. Då tänkte jag ”Fuck this shit. Vad fan händer?” Varför kan ingen säga ”vi är redo att stå på kvinnornas sida”?
Abir Al-Sahlanis ilska stegrades till grad att hon ställde sig talarstolen i parlamentet i Bryssel, tog fram en sax och klippte av sitt hår – precis som de demonstrerande kvinnorna i Iran gör. Gesten är en gammal sed från Mellanöstern som kvinnor gör för att markera ilska eller sorg.
Svallvågorna från Iran hade nått Bryssel och nu de kommenterades världen över. En film av hårklippningen spreds på amerikanska talkshows, TikTok och sociala medier.
Många runtom Abir Al-Sahlani började också reagera och saker började hända. EU tog därefter ställning; EU-parlamentet formulerade och röstade 5 oktober för en resolution och ett sanktionspaket från EU-kommissionen antogs. I dag drabbas sammanlagt åtta företag och 97 personer av sanktionerna.
Evin Incir (S) var en av dem som tog initiativet till EU-parlamentets resolution mot Iran. Resolutionen fördömde ”i starkast möjliga ordalag dödandet av Mahsa Jina Amini” samt konstaterade att ”människorättssituationen i Iran försämras allt mer”.
– Det är viktigt att EU visar att de står sida vid sida med folket i Iran – på rätt sida av historien, säger hon i ”Pressbaren” som vi samtalar i.
Evin Incir sitter sedan ett par veckor tillbaka med i Iran-delegationen som ansvarar för relationerna med Teheran. Hon förklarar syftet med sitt arbete:
– Att stödja demokratikämparna i landet, få slut på decennier av förtryck och säkerställa så att landet blir av med de här vidriga diskriminerande lagarna mot kvinnor och minoriteter.
EU:s samlade aktioner ställer en epok av utrikespolitik mot Iran på sin spets. Tidigare har EU haft en mer mjuk relation till landet. 2015 tog ett beslut om projektet Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), ett försök att skapa handelsförbindelser med Iran.
Men medan USA, som först också ingick i JCPOA, under president Trump valde att dra sig ut pakten har EU velat hålla fast vid den. I stället för att avskärma Iran från världsmarknaden har EU velat runda av de amerikanska sanktionerna för att förhindra Iran från att vilja att skaffa kärnvapen.
Men sker det nu en vändning i EU:s utrikespolitik mot Iran? Jag frågar Abir Al-Sahlani:
Foto: Olof Bärtås
Är det slutet för en epok?
– Ja. Så länge mullorna styr måste den vara slut. Är den [epoken] inte slut så måste vi göra allt för att avsluta den. Vi ska inte fortsatt legitimera mullornas styre – de är inte folkets representanter utan dess förtryckare, svarar hon.
Jag ställer samma fråga till Evin Incir:
– Det finns inte något annat alternativ för mig än att ta kampen mot förtryckarregimen i landet och stå bakom de som demonstrerar på gator och torg, svarar hon.
Men förtrycket mot befolkningen har pågått länge. Tycker du att det är för sent att man först nu sätter in sanktioner. Skulle man gjort det tidigare?
– Det är inte första gången man tar till sanktioner men nu gäller det att sätta in dem med full kraft – eftersom det pågår ett blodbad där. Straffriheten mullorna har åtnjutit måste få sig ett slut, svarar Evin Incir
Evin Incir framhåller att sanktionerna är menade att vara riktade mot eliten. Mot enskilda personer och organisationer som upprätthåller maktstyret. Men en återkommande kritik som riktas mot EU är huruvida deras sanktioner gör nytta.
Tror du att sanktionerna kommer göra någon skillnad?
– Jag är övertygad om att de kommer hjälpa. De kommer försvaga regeringen betydande och stödja oppositionen och frihetskämparna. Precis som vi har tagit till stora sanktionspaket mot Putin så förutsätter jag att EU gör även så mot mullornas diktatur i Iran.
Både Evin Incir och Abir Al-Sahlani talar i hårda ordalag. Deras fördömanden är absoluta och vittnar om en politiskt medveten Europeisk Union. En mer politisk engagerad sådan än hur den har agerat i tidigare årtionden. Inte minst i och med Rysslands invasion av Ukraina har EU intagit en alltmer aktiv roll. Ett omvärldsansvar har grott fram och en uppfattning om att man själv måste vara den kraft som säkrar för mänskliga fri- och rättigheter har vuxit sig stark. Inte minst bland ledamöterna själva.
Jag frågar Abir Al-Salhani om EU:s roll i världspolitiken.
– Det är vad som behövs för att FN har blivit en fet jävla organisation som inte orkar [att ta ställning, reds. anm.]. Och det finns ingen annan röst som försvarar människor. Det finns sådana som försvarar stater och suveränitet men inte människor.
– Vi [EU, res. anm.] har mekanismerna på plats men det är den politiska viljan som saknas.
Du tycker att detta är EU:s uppgift?
– Absolut. Om det är någon gång vi ska höras så är det i denna kamp för kvinnornas rätt till frihet.
Varför tror du att EU var tyst inför vad som hände i Iran? Åtminstone i början?
– För att det var en kvinnokamp, det är mitt korta och ärliga svar. Kvinnokamper tas aldrig på samma sorts allvar som andra.
