Varför känns det skamligare att säga att man är intresserad av att kolla på reality-tv än sport? Lundagårds Bianca Raffone har bestämt sig för att sluta skämmas över sin hobby.
Då och då klagar jag på att jag inte har några fritidsintressen. Jag försökte måla ett tag, men är egentligen helt ointresserad. Ibland går jag till gymmet, men några pliktskyldiga armhävningar “för hälsans skull” kan knappast räknas som en hobby. Inte heller spelar jag schack, håller på med keramik eller spelar ett instrument.
Efter att återigen ha klagat över min brist på fritidssysselsättningar påminde en vänlig själ i min omgivning att jag visst har ett fritidsintresse. Min hobby är ju reality-tv!
Jag blev oerhört förnärmad, men visst hade personen rätt. Jag har i flera år med stort intresse följt det mesta i reality-väg. Jag jämför produktioner, säsonger och droppar deltagare som andra droppar skådespelare. Jag lägger otaliga timmar i veckan under perioder på programmen. Det kräver ett genuint intresse och dedikation.
Helvete vad pinsamt det är, men min hobby är helt klart riktigt dålig skräp-tv.
Varför skäms jag? Jag är knappast ensam om mitt intresse. Nya produktioner tillkommer i en strid ström. Vissa reality-program, som SVTs Gift vid första ögonkastet, har blivit så pass rumsrena att till och med medelåldersmän vågar erkänna att de tittar. Fjolårets Bachelor-säsong var enligt TV4 uppe och nosade på nio miljoner streamade timmar. Intresset är onekligen stort.
I flera år har jag dolt mitt intresse för reality-TV. Skämts för att ägna mig åt något så dumt och tjejigt. Tills jag insåg, patriarkatet har återigen lurat mig. Killarnas realityprogram får ta plats på storbildsskärm på pubar runt om i Sverige. Tar till och med plats på nyhetssändningarna på TV.
Fotboll är killarnas ”Bonde söker fru”.
För vad är egentligen skillnaden mellan fotboll och reality-TV? Det skapas samhörighet mellan människor runt en lek eller ett spel. Publiken hejar på sitt lag eller favoritspelare, och kan argumentera sig blodig varför just denne är den värdiga vinnaren. Matchtillfällena, eller TV-sändningen, är en helig stund på veckan. Det spekuleras hur säsongen ska gå och folk som säger att det räcker att i efterhand läsa vem som åkte ut förstår ingenting.
Den cyniske kan kalla intressena för hjärndöda, men denne har inte känt samhörigheten som uppstår på läktaren eller i TV-soffan. Alla, oavsett bakgrund, samlas runt någonting gemensamt. Vem vinner Allsvenskan? Vem får den sista rosen?
Jag ska bära min passion med stolthet och krossa patriarkatet ett avsnitt Första dejten i taget. Inte luras att tro att kvinnligt kodade intressen skulle vara mindre värda. Vi har inte uppnått jämställdhet förens varje Love is Blind-avsnitt har ett eftersnack med expertkommentatorer.
