En boombox utanför ett fönster, kyssar i ösregn, bultande hjärtan som stressat rör sig genom folkmassan på en flygplats. Men vad händer egentligen efter? Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås skriver om romantiska komedier och kärlek.
En av den stora ynnesten med mitt förhållande är att min flickvän visar mig nya kulturformer. Hennes hjärta slår varmt för romcoms – en för mig tidigare outforskad filmgenre – så under vår två år långa förälskelse har jag genomgått en lågintensiv utbildning. Eller kanske allmänbildning. Någon gång om månaden har vi sett filmer av slaget ”When Harry met Sally”, ”How to lose a guy in 10 days” eller ”Clueless”.
Idag vågar jag nästan säga att jag har sett de flesta; hon skulle inte hålla med.
Vad som är karaktäriserande med romcoms är att de skildrar en specifik fas i förälskelsen. Fasen innan man kan tala öppet med sin partner. När förhållandet bygger på gester, i tal och akter, som har symboliska värden. En kyss, en kaffe i studentkafeterian eller en väl uttänkt gåva är vad som sporrar kärleken.
Romcoms skildrar det skede när vi ännu inte kan verbalisera våra känslor och tala ärligt om vad vi känner inför den andra; det är, om man får följa filmernas sensmoral, att betrakta som romantiskt självmord.
I motsats till denna språklösa tillvaro har makarna Philipp Solange och Julia Kristeva, båda psykoanalytiker, diskuterat samtalets roll i förhållandet i Du mariage considéré comme un des beaux-arts (Äktenskapet betraktat som en av de sköna konsterna).
Boken innehåller ett antal transkriberade dialoger där de diskuterar sitt livslånga förhållande. En återkommande tanke är att kärleken bärs upp och konstitueras av ett pågående samtal över tid. Genom talet skapar vi gemensamma ytor. Det är där vi kan mötas i våra individuella intressen och projekt. Det erbjuder glädjeämnen och diskussionspunkter som håller oss nyfikna på varandra.
Philipp Solange och Julia Kristeva menar därför att en förutsättning för kärleken är, liksom i den psykoanalytiska praktiken, möjligheten att tala ärligt. Utan ett ärligt tal, ingen kärlek.
Att det därför finns en särskild tidpunkt, eller brytpunkt, när talet träder i kraft i förhållandet illustreras i filmen ”10 things I hate about you” – en personlig favorit. Det är när Kat Stratford (Julia Stiles) läser upp en sonett, blottar sina känslor och förklarar att hon älskar Patrick Verona (Heath Ledger). Efter ronder fram och tillbaka når de punkten när de talar om sina önskningar. Kat talar öppet om sina begär – och Patrick besvarar dem.
Det är i den stunden filmen tar slut.
Jag antar att det är där lockelsen med dessa filmer finns: de skildrar människor som ännu inte behöver bemöda sig med att tala med varandra. Som kan leva i en period av berusande, bubblande känslor. Men om det är något som Philipp Solange och Julia Kristeva poängterar så är det att förälskelsen måste, om den ska överleva, inordnas i ett samtal mellan de förälskade. Ett gemensamt språk, präglat av ärlighet och innerlighet, måste upprättas för att förälskelsen ska förverkligas; kanske är det då den blir till något annat, kärlek?
Det är där den egentliga, långvariga utmaningen existerar.
Kärleken tar inte slut för att de översvallande känslorna svalnar, utan när vi inte längre förmår att hålla det gemensamma samtalet levande. När vi inte längre kan ha roligt tillsammans, dela med sig av sitt liv och vara nyfiken på den andra.
Det är när de romantiska komedierna tar slut som de reella svårigheterna börjar.
