Sven-Eric Liedman släpper sina ålderdomsskildringar och Lundagårds Olof Bärtås gläds åt en essäsamling som inte försvinner in i det privata eller värjer från samtidens stora frågor.
Var ska man börja när man talar om Sven-Eric Liedman, vår tids nestor i svensk idédebatt? Den tyska filosofen Martin Heidegger brukade säga om filosofer att de ”föddes, arbetade och dog”, följt av ”låt oss därför gå över till deras tänkande.”
Det är en hedervärd idé men personligen har jag svårt att avhålla mig från detaljerna däremellan.
Sven-Eric Liedman är född 1939 och kom till Lunds universitet 1957. Nio år senare disputerade han, som han själv beskriver det, ”på det gamla viset, i frack och stärkkrage”, i teoretisk filosofi. Han fick en fast anställning som kulturredaktör på Sydsvenska dagbladet och började strax därpå forska i idéhistoria vid Göteborgs universitet.
I dag är han professor emeritus och har hela livet fortsatt pendelrörelsen mellan universitetet och tidningsvärlden. Vid sidan av forskarkarriären, som primärt behandlat politisk idéhistoria, har han arbetat för att uppbåda opinion och skaka om debatten.
Nu, 83 år gammal, släpper han sina ålderdomsskildringar: I november: Om åldrandet. Boken är en samling på trettiotre essäer. Ömsom skarpa reflektioner över samtiden, ömsom personliga utläggningar om döden, kärleken och mjällvårtor.
Liksom många ålderdomsskildringar reflekterar Sven-Eric Liedman om sitt liv och sitt förvärv. Han skriver både vackert och hårt. Vackert om sin kärlek och livsrytm. Om teman som sin bortgångna bror och bildning. Det enklaste ting uppnår ibland närmast poetiska drag:
”Läsa, skriva, promenera – det är min vardag
Samt då och då ett glas vin med den kära”
Dessa passager är mycket vackra.
Men Sven-Eric Liedman är, när allt kommer omkring, inte poet. Han är essäist, intellektuell och kan uttrycka sig med udd. Detta – att han inte värjer från att bli politisk – är ett drag i boken som friskar upp en textsamling som annars gärna kan fastna i personliga och existentiella grubblerier.
Han ilsknar mot de som inte förstår sig på – eller rent av förnekar – klimatkrisen. Mot politiker som talar om ”våra gamla” och försöker politisera åldrandet: ”Vad då våra? Vi är våra egna, vi tillhör inte någon”, svarar han på de konservativas skenbara omsorg.
Sven-Eric Liedman har stundom en mästrande ton. När han beskyller Jan Myrdal för att aldrig ha upplevt sann kärlek eller att Horace Engdahl, som inte ens bevärdigas ett namn, klumpas ihop med klubben ”de arga gubbarna”. De som hyser förakt ”för både anständighet och välgrundad kunskap.”
Jag uppskattar att Sven-Eric Liedman inte har lämnat samtiden. Han försöker fortfarande förstå den – trots att han inte alltid är helt uppkopplad mot den. Han vet inte vem Einár är men berörs starkt av dennes bortgång. Resultaten är att essäernas tankegods inte alltid bottnar i den empiriska verkligheten utan i en åldrande persons visdom.
Essäsamlingen är inte något bokslut över ett liv utan en ström fortsatta inlägg i livets och politikens kontinuerliga frågor. I modern svenska äger Sven-Eric Liedman sin ålderdom. Han trivs i den – för det mesta i alla fall; mindre mjällvårtorna och krämporna. Den erbjuder visdom och perspektiv som jag inte kan påstå mig besitta.
För mig, som har läst Liedman sedan jag var 16, har begreppen blivit närmast synonyma: Sven-Eric Liedman och klokhet. Med I november bevisar han att detta fortfarande stämmer.
