Lite väl vitsigt i Bermudatriangeln

Ett klassiskt spex med stoj och stim – men kanske lite väl mycket kalabalik? Lundagårds Theo Selimovic har sett Var GladSpexarnas "Bermudatriangeln".

Titel: Bermudatriangeln
Orginaluppsättning: 2022
Visas: Gustafscenen i AF-borgen, 15-18 november

Hur många halvtorra ordvitsar tål en publik fylld av spexare? Många, väldigt många, men kanske inte så här många. Bermudatriangeln, en ny uppsättning av Var GladSpexarna, har många ljuspunkter men hade gagnats av en kritisk röst som kunde skära ner i manuset.

Det finns ett par saker som jag letar efter i ett spex. Det ska vara svängig musik, skådespeleri med glimten i ögat, absurda, finurliga, och överraskande moment, samt en dialog med publiken, där publiken svarar genom inropningar. Allt detta sammanstrålar till att skapa en stämning som jag kan tänka mig att opera på 1800-talet hade, innan finkulturen tog över och det blev förbjudet att gorma sig och kasta tomater.

Var GladSpexarnas nya uppsättning lyckades tyvärr inte uppfylla dessa krav. Med tanke på att mina publikkamrater var inbjudna från andra spex, det vill säga folk som ofta är mer vilda och entusiastiska än gemene man, var deras stundvisa uttråkning inget bra tecken. Musiken var ganska svängig, men volymen i högtalarna var så låg att man behöll en osund mängd distans till kalabaliken. Även om det fanns en hel del beundransvärda finurligheter, var det också väldigt mycket som kunde strykas. Vissa karaktärer, som Elvis, Trillingnöten och T-rexen, var perfekta i sin snurrighet och upphöjer just spexigheten.  Men satiren av NFT-investeraren, influencern, och journalisten var ganska trött och oinspirerad. De fångade inte kärnan i typerna, åtminstone inte på ett sätt som man inte har sett göras förr och bättre. Många av scenerna drog ut på tok för länge på tiden utan att handlingen togs framåt eller att det skapades någon karaktärsutveckling. Snarare stod ofta karaktärerna och upprepade saker om dem själva som vi redan visste om. Influencern Inezz Gram led av detta, trots gott skådespeleri och en makalös röst. Ordvitsarna flödade över, många av dem rätt halvdana.

Tillsammans ger det hela intrycket av ett behov av en kritisk redaktör. Någon som hade kunnat ”kill your darlings”, och strukit omkring hälften av replikerna och ordvitsarna, för att tvinga fram en tajtare och mer väldisponerad tidsanvändning.

Detta innebär dock inte att det fanns ljuspunkter. Åltrion Caråla, Eskeel, och Pål, var kanske spexets höjdpunkt med sin absurda överdrivenhet och goda samspel. Kanske hade man kunnat låta dem dra ordvitslasten och bespara de andra karaktärerna? Lagom är bäst, sägs det. Likaså gör Professor Dick Harriss… – förlåt jag menar von Kunnig en ypperlig skådespelarinsats och lyckas röra sig professoraktigt med exakt den hukade hållning som är så allestädes närvarande på LUX och Juridicum. Det nästa sista numret ”rap battle” var en uppfriskande innovation med riktigt hårda bars av doktorand Korander. Jag måste också hylla dekoren, som gjorde ett jobb nästan värt Lundaspexarna med mycket mindre resurser.

Spex ska vara kvicka och tajta, med en rejäl glimt i ögat. Tyvärr fanns det mycket tom luft i spexet och behovet av någon som kunde dra åt livremmen var tydligt. Älskar man ordvitsar älskar man också detta spex, men för mig ska ett spex vara mer än så.