Från och med nästa år kommer den svenska pressfriheten att inskränkas. Att partierna som backar förslaget knappt bevärdigar sig att försvara det är pinsamt.
Flera medier (bland annat Lundagård) har rapporterat om den nya lagen om utlandsspioneri som ska röstas igenom i riksdagen i morgon. I förslaget ingår också förändringar i de grundlagar som anger rätten till press- och yttrandefrihet. I huvudsak är det uppgifter som rör Sveriges säkerhet och mellanstatliga samarbeten som kan bli olagliga att publicera efter årsskiftet.
Ett återkommande exempel på en publicering som under den nya lagen skulle kunna bedömas som olaglig är Sveriges Radios (SR) avslöjande ”Saudivapen” från 2012. Där visade SR att en svensk myndighet bistod vid bygget av en avancerad vapenfabrik i den saudiska diktaturen. Om den nya lagen varit i kraft redan då hade avslöjandet kunnat få stora konsekvenser för både SR och deras uppgiftslämnare – trots att ett sådant reportage kan tyckas ha uppenbart allmänintresse.
Visserligen innehåller den nya lagen en brasklapp om att spridning av hemliga uppgifter är lagliga om syftet är ”försvarligt”. Formuleringen har dock ifrågasatts, bland annat av Internationella Juristkommissionen, då den verkar minst sagt godtycklig.
Det är svårt att inte tänka på visselblåsaren Chelsea Manning, som läckte uppgifter om USA:s övergrepp mot civila i Afghanistan till Wikileaks. Eftersom uppgifterna bedömdes vara komprometterande för amerikansk säkerhet fick Manning ett långt fängelsestraff. Och hon är långt ifrån ensam.
Sverige är förstås inte lika indraget eller aktivt i konflikter som USA, och vän av ordning kanske skulle påpeka att det därmed finns färre fall där liknande applicering av lagstiftningen faktiskt kan bli aktuellt. Men eftersom lagen inte enbart handlar om Sveriges egen säkerhet, utan även våra relationer till andra stater och organisationer, riskerar känsliga avslöjanden om allierade länder också att falla offer. Hit räknas, i och med NATO-inträdet, snart både USA och vår nya bästis Turkiet. Båda länder med ett milt uttryckt tveksamt track record vad gäller militära interventioner.
Återkommande i rapporteringen om den nya lagen har också varit tystnaden från de politiska partierna. I våras röstade samtliga riksdagspartier förutom V och L för lagen, och när den i förra veckan klubbades en andra gång i konstitutionsutskottet var det V och MP som reserverade sig. Samtidigt har de partier som stöttat lagen gjort sig närmast oanträffbara, och först nu, bara dagar före att beslutet fattas, gått ut och kommenterat det. En så pass nonchalant attityd till det demokratiska uppdraget är nästan lika oroväckande som lagförslaget självt.
