New York – drömmarna, förhoppningarnas och skyskrapornas stad. Lundagårds utbyteskrönikör Giulia Kappelin Cingolani funderar på vad som egentligen är så tilltalande med "The Big Apple".
Efter två månader i New York börjar min umgängeskrets bli lite bredare, i samma takt som min förståelse för den här staden.
Från att bara hänga med andra (framförallt skandinaviska) praktikanter som är lika vilsna som jag, har jag lärt känna några riktiga New Yorkbor. Få av dem är dock födda här och flera är betydligt äldre än jag. Men i en stad som New York finns det inga regler för vänskap.
En av mina nya bekanta är en kvinnlig konstnär i femtioårsåldern. Hon har bott i New York i 25 år och har sedan länge passerat den magiska tioårsgränsen som sägs vara kriteriet för att kalla sig en äkta New Yorker. Under den perioden hinner man bevittna stadens “highest of highs and lowest of lows”; hon såg passagerarflygplanen flyga in i World Trade Centers tvillingtorn den 11 september från fönstret i hennes första lägenhet på Manhattan. Som konstnär kan hon njuta av New York utanför rusningstiden. Varje dag tar hon långa promenader i Central Park och sitter på bänkar som har namnskyltar efter människor som “köpt” dem i present till sina nära och kära för ungefär 10,000 dollar. Jag tänker att New York måste vara både den bästa och sämsta staden att vara frilans i.
— Om du prioriterar din frihet över din ekonomi finns det inget bättre sätt att leva, menar min konstnärsbekant som för närvarande hyr ut ett rum i sin lägenhet till en annan medelålders kvinna som arbetar på FN för att få pengarna att räcka till. Det är få förunnat att bo ensam i New York, än mindre att äga sin bostad.
“The grind” tar aldrig slut här och trots att stadens dragkraft är oemotståndlig brottas jag dagligen med de eviga frågorna: Vad är egentligen New Yorks charm? Varför är vi så besatta av den här staden? Den är inte vacker som europeiska städer kan vara. Den är inte ren. Den är varken rättvis eller ekonomiskt lättillgänglig (framförallt inte nu när kronan är lika mycket värd här som monopolsedlar). Men det är vår tids mest ikoniska stad.
“If I can make it there, I’ll make it anywhere” sjöng Frank Sinatra.
“Alla som är bra på någonting är i New York”, säger folk som bor här.
De här meningarna ekar i mina tankar när jag går till praktiken och känner mig ensam eller omotiverad, vilket händer ibland. Det tror jag det gör hos alla New York-bor. Jag blir allt mer övertygad över att New York egentligen inte är en stad utan ett sinnestillstånd. Det är ett skal som alla fyller med sina förhoppningar, idéer och drömmar.
– Inget var mer deprimerande än New York under pandemin. Staden var dyster och läskig, säger min konstnärsvän som ursprungligen är från Italien.
– Rom var fantastiskt under Covid-åren. Inga turister och man hade staden för sig själv. Men New York utan människor? Det är inte New York.
Och så är det. Drömmen om New York är det som har skapat och byggt upp den här staden. Spåren av detta ser jag i kvarter som Little Italy, Chinatown eller när jag besöker Ellis Island. På migrationsmuseet som ligger på den lilla ön precis vid Frihetsgudinnan står fortfarande namnen på de som kom hit för mer än hundra år sedan på väggarna.
Man glömmer ibland att New York är en hamnstad, dit migranter anlände med fartyg i hopp om ett bättre liv – inkörsporten till den amerikanska drömmen. Men till skillnad från resten av USA som val efter val förlorar sin charm, står New York stadigt i sin drömlika dimma.
