En flyktig poster, en äggtäckt kappa och ett oväntat tungt bord. Lundagårds studentlivskrönikör Ingeborg Kindmark skriver om en lite väl minnesvärd flytt.
Min storasyster flyttade under de sista dagarna i oktober. Korridorsrummet hade bytts till en rymlig lägenhet med två rum och kök. Jag var en ivrig hjälpreda i denna övergång – spänd på att se hennes nya hem ta form. Två dagar hade vi att packa ihop och transportera alla saker till lägenheten. Till vårt förfogande stod en tur i bil, som en vän så snällt ställde upp med, och resten av transporten skulle ske med cykel och till fots. Som student kan man ju behöva problemlösa en del när det gäller större, praktiska saker. Lätt som en plätt, tänkte jag. Just hur händelserik den här processen skulle bli var vi dock inte medvetna om.
På lördagsförmiddagen lämnade vi av de största sakerna. Tavlor, en kaffekokare, en matta och annat som kunde stuvas in i bagageluckan på kompisens bil. Sedan var det dags för oss att ta första rundan med cyklarna. Med en stor kasse över axeln och diverse slumpmässiga grejer i cykelkorgen promenerade jag strax bakom min syster längs bilvägen. Hon hade minst lika mycket i sin korg, och drog även en rullväska i den handen som inte höll i cykelstyret.
Precis när vi rullat hela arrangemanget över en stor korsning insåg jag att en poster fattades i min kasse. Jag fick ställa av grejerna och cykla tillbaka vägen vi just gått, för att leta efter den bland höstlöven. De täckte större delen av trottoaren, men till min stora glädje hittade jag postern helt oskadd, inte allt för långt bort.
Under lördagen hann vi med ett antal sådana vändor, fram och tillbaka mellan adresserna. Dagen efter köpte vi en del husgeråd på IKEA, och gjorde även en beställning av några större möbler för hemtransport. Vi hann precis innan stängningsdags. På väg hem med tåget blev jag orolig att förpackningen med det nya knivsettet skulle synas genom påsen och jag höll andan när biljettkontrollanten närmade sig. Kanske var det överdrivet, men det var rent objektivt inte en optimal situation. Tack och lov gick resan smidigt.
Flera saker införskaffades också via privatpersoner som sålde begagnat på internet. Min syster hittade ett matbord som någon sålde för en femhundring. Jag tittade på bilden i annonsen och tyckte att det var en bra deal. Kvaliteten på bordet såg ut att vara halvbra, så det skulle nog bli lätt att bära.
Vi tog bussen till ett lägenhetshus, kollade på möbeln, betalade för den, och insåg snart att detta skulle bli betydligt tyngre än vi trott. Bordet måste ha vägt runt 30 kilo. Efter att ha krånglat ner det för en smal trappuppgång återstod en sträcka på över två kilometer.
Just den här kvällen var det halloween. Trots kölden i höstmörkret svettades vi och bordets otympliga kanter gjorde ont i händerna. Jag tog av mig min nya, dyra kappa och lade den uppe på träskivan. När vi kommit halvvägs befann vi oss i ett villaområde vi inte varit i förut. Det var då som det plötsligt kom ett gäng killar springande i motsatt riktning, troligen i femtonårsåldern. Medan de passerade förbi for någonting rakt emot oss. Det okända föremålet sprack upp över bordet, stänkte både på oss och min nya rock. Mållösa tittade vi på pölen. Vi hade blivit äggade! Upprörda gick vi därifrån och lyckades till slut få hem bordet, som lämnade gula spår efter sig i trappuppgången.
Såhär två veckor senare börjar allt komma på sin plats. Det har slagit mig att när man jobbat så mycket för varje liten del av ett hem blir man ganska nöjd när man tittar sig omkring i den nu möblerade lägenheten. Man minns alla instruktionsblad man behövt läsa, allt monterande, bärande och de udda upplevelser man haft på vägen. Det är väl det fina med en sådan här flytt som student, att ens nya hem blir fyllt av saker som bär på sin egen lilla historia.
När jag satt på bussen en dag skimrade det till längst ner vid kanten på min kappa, av gammal äggvita jag inte lyckats skrubba bort. Visst var jag sur över halloween-incidenten förut, men idag är det mest något jag skrattar åt.
