På spökjakt i Lundagård

Vad händer kring Domkyrkan när solen gått ner? Enligt sägnen kryllar det av spöken. Lund­agårds spökjournalister Alva Mårtensson och Arvid Grange gav sig ut en dimmig natt för att försöka få en skymt av de odöda.

23.30

Vi sitter i en glugg i Domkyrkans baksida. Den har en fönsterruta in till kryptan och utsikt mot Kraftstorg, beläget mellan kyrkan och Historiska museet. Det är alldeles tyst, sånär som på prasslande löv och råkorna som högljutt lyfter från ett träd i ett sjok när vi tar en bild med blixt. 

Värmeljusen slåss mot vinden som pustar in i vårt läger. Ljusen förlorar. Det blir mörkt.

Utrymmet är precis stort nog för att två personer ska kunna tränga ihop sig på en ljusblå yogamatta (ett måste i varje spökjägares inventarie). Det är trettio minuter kvar till midnatt när vi packar upp väskorna och sprider ut vår utrustning mellan oss.

En batteridriven radio, en ficklampa, värmeljus, anteckningsblock, pennor, gifflar. I Arvids bälte sitter också en nödsändare med antenn, som kan skicka ut vår position via satellit, ifall något skulle gå snett.

Alva ville ta med ett Ouija board. Dödslängtan?

Arvid ville ta med sig salt och dopvatten. Fegis.

När vi är uppackade sätter vi oss till rätta och observerar torget. En till synes oansenlig plats. Men det är inte vilket torg som helst.

Mellan 1300- och 1800-talet låg en av Lunds största kyrkogårdar här. Sedan plockades gravstenarna bort och platsen utjämnades till det torg vi har idag. Således, bakom oss i kryptan: gravar med gravstenar. Framför oss: gravar utan.

– Det ligger tusentals lundensiska invånare begravda här under gräsmattan. Och det sägs att de gör sig påminda. 

Jacques Schultze, lundensisk spökkännare och stadsvandringsguide, har några dagar tidigare tagit med oss på en tur förbi stadens mest hemsökta platser – däribland torget bakom domkyrkan där vi nu sitter och väntar.

– Om du går förbi här en dimmig höst- eller vårkväll kan du i ögonvrån ana skuggliknande figurer som fladdrar fram och tillbaka i dimman. Det är andarna av de vars gravar rensats bort, förklarar Jacques Schultze.

Tillbaka till Domkyrkan. Det har snart gått en halvtimme sedan vi gick ut och det är tyst som i graven tills ljudet av en resväska som slår mot kullersten når oss. Ett resespöke? föreslår Alva. På jakt efter en taxi?

En människa i vanligt kött och blod går snart förbi med sin bullrande väska på släp. Somliga har tydligen ingen respekt för de rastlösa döda.

00.00

Vi har tålmodigt och stilla inväntat de dödas tecken. Frågorna hopar sig i skallen. Hur kommer de se ut? Kommer de… vinka? Fråga om vägen? Vi börjar bli kalla om fötterna och det är dags att ta saken i egna händer.

– Ska vi annonsera till spökena klockan tolv att de kan kontakta oss via radion? föreslår Alva.

– Bra idé, men måste vi? Arvid skruvar på sig, fingrar på nödsändaren och sneglar upp mot natthimlen efter närmsta satellit. 

Plötsligt fylls gluggen av ett hemskt brus och vi slår nästan huvudet i taket. I en sekund är paniken nära. Vad händer? Vi ser oss omkring efter svaret på en av mänsklighetens största frågor: Finns det liv efter död­en? En röst börjar sjunga för oss.

Till vår stora besvikelse (lättnad) var det bara radion, som vi råkat sätta på av misstag.

När vi samlat oss tar Alva till orda. 

– Hej spöken. Vi vet att ni finns här, och letar efter era gravar. Vi förstår att det är fördjävligt. Vi vill i alla fall gärna ha kontakt med er. Om ni hör oss kan ni ge oss ett tecken via radion. Eller hur helst ni känner passar er.

– Hej levande, svarar ingen alls.

Radion brusar och klagar mellan två stationer. Den välvillige skulle nog ha kunnat höra en liten lundensisk viskning där och då. Men som kritiskt granskande spökjournalister vill vi ha äkta vara, inget billigt halvspöke. Spänningen ebbar ut.

I brist på övernaturliga fenomen i vår omgivning börjar vi dela med oss av egna kusliga händelser. Arvid berättar om en natt då han kom hem från en fest och plockade ut tvätten ur torktumlaren innan han gick och lade sig. Som vanligt lät han kläderna ligga i en svart sopsäck som han ställde bredvid sängen.

– När jag vaknade nästa morgon hängde mina byxor och ett par strumpor prydligt vikta över en stolsrygg.

– Kan du inte bara ha glömt att du vek lite tvätt innan du somnade? frågar Alva med journalistisk skepsis.

– Det är troligare att spöken finns än att jag skulle vika tvätt innan jag går och lägger mig, svarar Arvid och sätter därmed punkt för diskussionen.

– Vad var det? frågar Alva plötsligt och ser sig omkring.

Ett metalliskt rasslande skärper våra sinnen på nytt.

– Jag hör det också, säger Arvid.

Det är tyst en stund, sen kommer det igen. Det närmar sig. En väktare går förbi… det var väktarnycklar. Spökena ger oss inga tecken.

00.30

Torget ligger vid det här laget helt öde, bara en gräsmatta och rutiga stenar som stirrar tillbaka på oss. Slöjmolnen har sänkt sig ner över träden. Gifflarna börjar ta slut. Vi beslutar oss för ett sista försök till kontakt innan vi ska röra oss vidare till vår slutstation. 

Vi ska nu knacka på kryptans mörka fönster. Kanske har det varit spöken bakom oss hela tiden, medan vi suttit och tittat åt andra hållet.

– Jag skulle kissa på mig om någon bankar tillbaka, säger Alva och tvekar innan hon sträcker en knuten näve mot rutan. Bortsett från radioincidenten är detta kanske den läskigaste delen av kvällen. 

Första gången händer ingenting.

Andra gången däremot… händer inte heller något.

Vi packar ihop våra saker, utan tecken på spöken men inte utan hopp. Jacques Schultze har berättat fler historier om Domkyrkans hemsökthet. I trappan till orgelläktaren ska det ibland knarra trots att ingen är där. Och om man står framför kyrkan och ber Fader vår baklänges på långfredagen ska man kunna se häxorna från Blåkulla fara förbi.

Vi säger på återseende, och rör oss mot en hemsökt mordplats.

01.00 

Vi står och spanar utanför det gamla korsvirkeshuset Locus Peccatorum bakom AF-borgen, invid Kulturen. Snart ska ett spöke ha vägarna förbi, åtminstone enligt sägen.

Jacques Schultze berättade under vår rundtur om huset, vars namn betyder ”syndernas hus” på latin. Namnet härrör från mordet på studenten Andreas Emanuel Landén 1829, som blev ihjälslagen av sin studiekamrat Jacob Wilhelm Blomdahl.

De båda vännerna hade enligt Jacques Schultze haft en grabbkväll med kortspel som spårat ur. Blomdahl ska ha tagit en järnkäpp och slagit in ansiktet på sin vän och dumpat kroppen uppåt gatan. Blomdahl dömdes till döden av universitetets domstol – den siste studenten att avrättas på universitetets order.

– Vid tidpunkten för dådet, som lär vara klockan 01.12, kan man ibland få se Blomdahl. Då hör man springande steg uppåt gatan. Sedan kommer en ung man klädd i gammaldags nerblodade kläder med ett förtvivlat ansiktsuttryck förbi, svänger till höger in genom portarna [till Locus Peccatorum, reds.anm.] och försvinner i en fin dimma, säger Jacques Schultze.

Vi räknar minuterna.

01.13

Ingen Blomdahl syns till, men vi passar på att kika in genom fönstret till syndernas hus. Kusligt, visst. Vålnader, noll. Inga springande steg hörs längs gatan. Det är dags att ge upp och gå hem.

Nästan så att vi tvingas överväga att spöken inte finns. Men kanske är Blomdahl bara sen, just ikväll.

Illustrationer av Maja Bjurman