Jasmine Lee-Jones debutpjäs visades på Lunds stadsteater den 7 november. Lundagårds Esther Arndtzén var på plats och fick se en engagerande föreställning om rasism och twitterbråk med humor och högt temperament.
Pressfoto: Faramarz Gosheh/
Riksteatern
I den explosiva och politiskt sprängladdade seven methods of killing kylie jenner hör pjäsens Cleo nyheten om att Forbes utser Kylie Jenner, en av systrarna i realityfamiljen Kardashian, till den yngsta självgjorda miljardären någonsin. Cleo, spelad av Nancy Ofori, blir rasande: hur kan Kylie Jenner klassas som en självgjord miljardär, när hon är uppväxt i förmögenhet? Dessutom approprierar hon skamlöst svart kultur och den svarta kvinnokroppen, och för det ska hon betala.
Cleo startar ett twitterkonto där hon frispråkigt och ohämmat beskriver alla de sätt på vilka hon skulle kunna döda den unga miljardären: dränka, förgifta, skjuta, flå henne levande. Listan fortsätter. Cleos barndomsvän Kara, spelad av Rachel Ann Willer, försöker stoppa Cleos våldsbejakande twitterjargong – om det nu bara är jargong. Eller är Cleo allvarlig?
Det är mycket som avhandlas och gestaltas under denna nittio minuter långa föreställning – Twitters uppskruvade och memeifierade språkbruk, klass, skönhetsideal, identitetspolitik och politisk aktivism. Men framförallt är detta en pjäs som fullständigt kokar över av förlöst raseri och ilska, framförallt för den rasism och det förtryck som svarta kvinnor möter och den kommersialisering av den svarta kvinnokroppen som Kylie Jenner med sitt läppstiftsimperium representerar. De är också en berättelse om en kvinnlig vänskap och om att vara ung och svart idag – som utmanar både intellektuellt och känslomässigt.
(Rachel Ann Willer).
Pressfoto: Faramarz Gosheh/
Riksteatern
Pjäsen, vars originalmanus är skrivet av den brittiska dramatikern Jasmine Lee-Jones, sattes först upp på Royal Court Theatre i London 2019 i regi av Milli Bhatia. Nu är den svenska versionen, i översättning av Doreen Ndagire, på hösturné på landets stadsteatrar.
Jag är ingen teaterkännare, jag somnar faktiskt ofta under pjäser – men inte denna gång. Replikerna och dialogerna är så intensiva och kärnfulla, och förmedlas med ett sånt eftertryck att jag ofta sitter på helspänn.
Det är också väldigt roligt. Den fysiska gestaltningen av sociala medier-jargongen, med memes och förkortningar, är humoristisk och träffsäker på ett sätt som verkligen engagerar publiken. Till och med publikens boomers. Jag blir genast sugen att gå oftare på teater.
