Om Sverige går mot ett ökat fokus på politikern som individ, då kan en statsminister klassas som stark eller svag, skriver statsvetare Olof Ruin i DN Debatt. Lundastudenten Marcus Rossheim erbjuder ett teoretiskt perspektiv, och menar att ett individfokus leder till ökat ansvarsutkrävande.
Det ska pustas och frustas när en ny regering tillträder.
Statsvetaren Olof Ruin skriver i DN debatt (4/11-22) att den svenska statsministern sedan 1974 års regeringsform ”fått jämförelsevis stark ställning; man kan helt enkelt tala om en viss ’presidentialisering’”. Ruins slutsats motsägs emellertid av den grundlagsutredning han själv hänvisar till, vilken konstaterar att ”den påstådda förskjutningen av de parlamentariska styrelseskicken mot presidentialism förefaller överdriven”.
Utredningen är förvisso från 2007 och Ruin lägger stor vikt vid de senaste årens politiska händelser. Exempelvis ser Ruin i årets svenska valrörelse en tendens mot en amerikanisering, ”där presidentkandidaternas personlighet står i fokus”. Ruin avslutar sin debattartikel i DN med kritik mot den nya statsministern, som ”småmyndigt talade om ’min regering’” i riksdagens partiledardebatt. Avslutningsvis och något motsägelsefullt gentemot sin allmänna slutsats om en ökad presidentialism, konstaterar Ruin att Kristersson riskerar att bli ”en svag statsminister”.
Jag, precis som Ruin, har redan refererat till den utredning som sammanställer det forskningsläge vilket konstaterar att trenden mot presidentialism är överdriven. Vidare instämmer jag med Ruin i att det ännu inte går att bestämma huruvida en sådan trend går att fastställa baserat på den politiska utvecklingen under 2022. Givet Ruins skarpa spekulationer, tillåt mig erbjuda ett teoretiskt perspektiv.
I Nietzsches fotspår definierar jag politik som en ”vilja till makt”. I synnerhet politiska kriser, oavsett om de handlar om ekonomi eller pandemi, måste grundas i politikerns vilja att prioritera. Finanskrisen (2008), migrationskrisen (2015), Covid-19 (2020–2022) samt inte minst en pågående klimatkris och krig i Europa är alla exempel på hur 1990-talets optimism förvandlats till realism. Detta har i sin tur bidragit till ett ökat ansvarsutkrävande av politiska ledare i den offentliga debatten.
2017, när Ulf Kristersson var ny partiledare för moderaterna, läste han Dick Harrisons bok Jag har ingen vilja till makt: biografi över Tage Erlander. Den nu tillträdda statsministerns måtto att ”hålla två saker i huvudet samtidigt” framstår emellertid som en kontrast till Erlanders byråkratiska förhållningssätt, i vilket den historiska statsministern med dagens glasögon framstår som en ”konsensussamordnare”, utan en personlig vilja eller politiska övertygelser.
Jag tror att Erlanders erfarenhet vittnar om att det i Sverige är svårt att stå emot byråkratens sökande efter rationalisering och konsensus. Ruin har rätt i att svensk politik, som historiskt präglats av politiska kollektiv (kommunitarism), står mitt i en pendel av moralisk individualism, i vilket inte minst landets politiska ledare hamnar i centrum.
Men är denna moraliska individualism, som Ruin antyder, nödvändigtvis en dålig utveckling? Är det inte en god sak att politiker tvingas formulera en egen vilja och ta ansvar för sitt politiska ledarskap? Är det inte en god ledaregenskap hos en statsminister att vilja använda sin tid och landets resurser i enlighet med sina vallöften?
Kanske får framtidens politiker läsa om Kristerssons misslyckade tid som statsminister. Men historikern inom mig vägrar skriva under på att individens framtid är förutbestämt. Tvärtom bör akademiker uppmuntra de som söker politiskt ansvar, oberoende politisk hemvist, ty det är en modig uppgift.
Marcus Rossheim, masterstudent i idéhistoria och statsvetenskap vid Lunds universitet.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
