”Det är inte bara samisk historia. Det är svensk historia.”

LUND-ARJEPLOG: För två månader sedan kunde en samisk kvarleva, efter 170 år i LU:s arkiv, begravas i norrbottniska Arjeplog. I Sápmi märks akademins mörka historia än i dag. Lundagård har mött några av de berörda.

– Det är ju en väldigt smutsig, obehaglig historia. De skändade ju gravar!

Ulrika Bergman, ordförande för Arjeplogs sameförening, hastar mellan hyllorna i det långsmala storköket. Vi befinner oss i medborgarhuset i centrala Arjeplog, Sveriges till ytan fjärde största kommun belägen mellan Arvidsjaur och den norska gränsen. I hjärtat av Sápmi.

De beigeaktiga köksbänkarna är fyllda till kanten av kantiner, mjölpåsar och burkar med renblod. Det är samisk kulturvecka, och på kvällen väntas hundratals lokalbor, med och utan samiskt ursprung, komma för att njuta av en traditionell samisk middag bestående av kokt renkött, blodpalt och märgben. Ann-Christin ”Anki” Blind, också hon medlem i sameföreningen, fyller bestämt en rostfri bunke med renblod.

– Det samiska samhället är väldigt mycket uppbyggt av sådana här gemensamma träffar eftersom vi är så geografiskt spridda, konstaterar hon. Några droppar blod skvalpar över och gör plastgolvet rödprickigt.

Det är tidig oktober, och det har gått nästan precis en månad sedan ett kranium efter en samisk man, som i 170 år har legat i flera olika arkiv på Lunds universitet (LU), återlämnades till Arjeplog för att begravas.

Vi går ut i matsalen. På bordet ställs det fram kaffekannor, laktosfri mjölk och vita koppar. Med en fylld kaffekopp i handen börjar Anki Blind berätta hur återlämningen, eller repatrieringen, började.

– Det var 2021 som vi lämnade in en begäran om att få återbörda kraniet och kroppen. Det var från Lund, kraniet, och kroppen från Gustavianum i Uppsala.

Det var 1852 som Erik Magnus Waldenström, provinsialläkare i Norrbotten, donerade kraniet av en anonym samisk man från Arjeplogstrakten till Zoologiska museet vid LU. Hur Waldenström hade kommit över mannens skalle är okänt men en utredning från LU pekar på att kvarlevan troligtvis kommer från en plundrad grav då det finns spår av jord och växter på skallen.

Kraniet som Waldenström donerade blev en del av LU:s anatomiska samling, grundad under tidigt 1800-tal av docent Arvid Henrik Florman. Samlingen bestod av kvarlevor från urfolk, så som samer, och minoriteter som användes i ämnet ”fysisk antropologi”. Framemot 1900-talet skulle detta fält komma att lägga grunden för rasbiologisk forskning. Syftet var att jämföra och belägga skillnader mellan olika befolkningsgrupper – eller ”raser”.

På LU var arkeologen Sven Nilsson (1787–1883) länge ledande inom denna typ av forskning. I en rapport om de samiska kvarlevorna vid LU nämns han som särskilt viktig vid insamlingen av kvarlevor till universitetets samling, som han använde i forskning om olika ”rasers” historia. Sven Nilsson var en av de första i Sverige med att genomföra skallmätningar på äldre kranier.

1909 fördes kraniet över från Zoologiska museet till universitetets anatomiska samling. En samling som sedan 1995 förvaltas av Historiska museet vid LU.

Den 23 juni 2021 inkom en begäran om återlämnande från Arjeplogs sameförening till Historiska museet vid LU. I december 2021 godkände universitetet sameföreningens ansökan som då skickades vidare till regeringen. Ett godkännande från Rosenbad krävdes eftersom kvarlevorna ägs av ett universitet och därmed ses som statlig egendom. Den 17 februari i år beslutade regeringen att universitetet ska återlämna kvarlevan.

– Vi vet att det finns kapitel i vår historia som inte är vackra, dit hör den rasbiologiska forskningen. Men uppgiften för akademin och politiken är inte att gömma obekväma delar av Sveriges historia, utan att se till att de inte upprepas. Lunds universitet kan till följd av dagens beslut lämna över kvarlevan till Arjeplogs Sameförening, som kommer att se till att kvarlevan får ett värdigt mottagande, sa den dåvarande utbildningsministern Anna Ekström (S) om beslutet.

Efter 170 år i LU:s arkiv, och efter mycket  ideellt arbete från Anki Blind och Ulrika Bergman, fraktades både kraniet och skelettet från Uppsala norrut. Den 9 september i år lades de två kvarlevorna till vila på Arjeplogs kyrkogård.

Varför är det deras ägodel? Eller det är klart, det var ju de som grävde upp den…

Såväl Anki Blind som Ulrika Bergman upplever att LU hanterade ärendet på ett bra sätt och känner att begravningen var både vacker och viktig.

– Det som tog längst tid var när det låg hos Regeringskansliet, och jag tycker egentligen inte att det är de som ska ha sista ordet. Om man vet att den här kvarlevan är uppgrävd i Arjeplog, då är det ju bara att återbörda, säger Ulrika Bergman och fortsätter:

– Varför är det deras ägodel? Eller det är klart, det var ju de som grävde upp den… Det är så sjukt så att man inte tror att det är möjligt.

Hon drar efter andan när hon ska förklara varför repatriering är viktigt.

– De har varit uppgrävda, de har stulits! Här finns ju ättlingar och familjer kvar, och det är ju självklart att de ska få komma i jorden. De ska inte ligga som något forskningsföremål på museum. Det kan ju vara en ganska känslig fråga också – framför allt om det finns familj kvar.

Mannens kranium ligger nu begravt i en omärkt grav på Arjeplogs kyrkogård. Ulrika Bergman och Anki Blind berättar återkommande om en känsla av tacksamhet mot Svenska kyrkan som var till stor hjälp under repatrieringen. Men relationen till den kristna kyrkan är inte heller okomplicerad.

– Kyrkan har ju gjort så mycket. Samerna fick inte tro på det de ville tro på, de blev intvingade in i kristendomen, berättar Ulrika Bergman.

Det knackar på en dörr och Anki Blind vänder sitt fokus till att välkomna fler av sameföreningens medlemmar. Ulrika Bergman hälsar glatt och återgår sedan till begravningen av mannens kranium. Det är, menar hon, en svårighet att hans identitet är okänd.

– Man vet inte ens om han låg på en kyrkogård, samerna hade ju sina egna ceremonier. Många tyckte inte om kyrkan, så det är inte säkert att det här var en kristen person.

I ett internt PM från Historiska museet till LU kan man läsa att det fanns möjligheter att ta reda på mer om mannens identitet genom DNA-prov, radiometrisk datering och strontiumanalys. Anki Blind berättar att sameföreningen visste att en DNA-analys skulle kunna ge mer information om vem mannen var – men att de valde att inte fråga universitetet kring möjligheterna att göra den, då de kände sig osäkra på vilken information ett test egentligen skulle ge.

– Eftersom vi inte vet vem som är anhörig och vad det finns för släktingar så kände vi att vi bara är glada att få tillbaka kraniet som Waldenström grävde upp. Får vi bara det, bara gesten och viljan att hjälpa till och göra någonting, så kände vi oss ganska nöjda.

Hon uttrycker också en ovilja att behöva be om mer från universitetets sida, i och med att LU redan bekostade både kista och transport av kraniet.

Han var med på skallmätningarna, han var fyra år då.

Varken Ulrika Bergman eller Anki Blind levde under den tid då rasbiologin hade sitt största inflytande. Ändå präglade denna tid deras uppväxt. En annan medlem i sameföreningen, Henry Labba-Karlsson, lyfter den tystnadskultur som länge präglade det samiska samhället efter assimileringsprocesser och rasistiskt förtryck sanktionerade av den svenska staten.

– Jag minns på slutet av 50- och 60-talet, det var ju nästan tabu att prata om det samiska.

– Det märkte jag på mamma också, när vi bodde i Skellefteå. Hon ville inte föra över det på mig. Hon hade väl upplevt inte så trevliga saker när hon var yngre, fyller Ulrika Bergman i.

Henry Labba-Karlsson instämmer. Han menar att den samiska identiteten länge undertrycktes genom vad som närmast låter som en typ av påtvingad självcensur. Först på 70-talet började personer återigen kunna ”visa vem man var”. Ulrika Bergman tänker tillbaka på sin egen släkthistoria.

– Som morfar, han hade ingen kolt. Icke att han använde kolt [traditionellt samiskt klädesplagg, reds. anm.]. Han var med på skallmätningarna, han var fyra år då. De blev tvingade att klä av sig och…

Hon tystnar en stund.

– Han skulle fyllt 100 år i år min morfar. Men det var ingenting de pratade om, man pratade inte om känsliga saker. När de var lite på fyllan, då kom det… Det brukar vara så.

– Var det andra medel i kroppen, då kom det fram. Det förtryckta, instämmer Henry Labba-Karlsson.

Att unga samer i dag har andra förutsättningar än vad de själva hade när de var yngre är något som alla tre är överens om och känner stor glädje för.

– Det är väl som en frihet kanske, när man har varit förtryckt och så får man någonting, då tror jag man känner frihet. En styrka.

Anki Blinds blick är stolt och intensiv när hon berättar om ungdomarna.

Det nyss så allvarliga, tunga samtalet mynnar ut i en hoppfull och varm diskussion om framtiden. Om ungdomar som syr egna, moderna varianter av koltar, som går på samisk konfirmation, som brinner för att återuppliva ett språk och en kultur som länge tystats ner och varit nära utrotning.

– Ungdomar i dag är mer tuffa. Det finns aktivism, de är inte rädda för att säga vad de tycker och tänker. De vågar sätta ord på sånt som det förr rådde en tystnadskultur kring, som man vill sopa under mattan, berättar Ulrika Bergman innan hon behöver återvända till paltlagningen.

På Silvermuseet, Arjeplogs kulturella stolthet, är det full fart. En skolklass vallas genom de futuristiska korridorerna med utsikt över Skellefteälven. Museichefen Malin Brännström känner igen sin son i massan och hälsar glatt innan hon återgår till att prata med Lundagård. Hon delar bilden av att den nya generationen samer bär på en helt annan relation till arvet – en stolthet och en trygghet som tidigare generationer har förnekats.

Silvermuseet är också en del av Arjeplogs samiska historia. I det gula tvåvåningshuset från 1800-talet rymdes länge en så kallad ”nomadskola” – en internatskola för samiska barn från nomadiska grupper att gå i medan föräldrarna följde med renarna. I dag samsas här i stället världens största samling samiska silverföremål med andra artefakter från Arjeplogs långa historia. Utöver den öppna museiverksamheten finns även forskningsinstitutet Institutet för arktisk landskapsforskning (INSARC), som fokuserar på människans relation till landskapet i de nordliga och arktiska områdena.

Malin Brännström är utöver chef för museet också verksam vid INSARC. I sitt akademiska arbete – hon har en doktorsexamen i juridik från Umeå universitet – har hon fokuserat särskilt på markkonflikter i Sápmi. Hon har själv samiskt ursprung på sin mammas sida, och har renar tillsammans med sin man, som också är same. Med ett skratt säger hon att hon lever i ”två världar”.

– Jag flyttar mig jättelätt mellan en svensk akademisk kontext och ett samiskt liv. Men jag är alltid mer hemma i det samiska, det är alltid mycket närmare den jag är.

Hon har själv inte varit aktiv i repatrieringsprocessen från Lund och Uppsala, men har följt den intensivt och har tidigare föreläst om liknande frågor.

– Det här är ju något som har pågått över hela världen. Att man från koloniala samhällen har kommit in och så har man tagit föremål och så var det en handel med skelett, mycket i rasbiologins namn. Och mycket finns då på museer, institutioner och universitet.

Malin Brännström menar att repatrieringsprocessen handlar om något större än ”bara” återbegravning. Hon lyfter dels det symboliska värdet av att historiska orättvisor och förtryck i någon mån görs upp med – men också att själva gravplundringen rör något större än bara förflyttning av kvarlevor. Det handlar helt enkelt om mer än att bara återföra benen till jorden.

– Här är det [enligt samisk tradition, reds. anm.] en till dimension som handlar om att de här kropparna också skulle vända tillbaka till naturen och bli en del av den.

Gravplundringarna har ”brutit av” samiska relationer, menar Malin Brännström. Hon anser att detta är något som det än i dag finns en oförståelse inför från forskningsvärlden. På en konferens där hon själv deltog  menade vissa forskare att ”benmaterial” var intressant att studera.

– Jag tror att många som representerar det samiska blir fruktansvärt upprörda över det, för då har inte de här forskarna förstått att det här inte ”bara” är ett benmaterial i den samiska världen. Det är någon man relaterar till som sin, som någon man har fått något av.

Men återbegravningar kommer också med sina egna problem. Malin Brännström lyfter, precis som Ulrika Bergman, tvångskristnandet av samer som pågick från 1600-talet och framåt. Det är svårt att veta hur den begravde mannen från Lund egentligen skulle ha ställt sig till en kyrklig begravning.

Här uppe har ju retoriken kring ”lappar” och ”lappjävlar” funnits kvar, men nu har den börjat flytta in i de finare rummen igen.

Koloniseringen av Sápmi hör dock inte bara historien till. Malin Brännström lyfter att retoriken från rasbiologins tid ännu lever kvar. Även om hon är noga med att påpeka att just Arjeplog är relativt fritt från konflikter, ser hon större problem i övriga delar av norra Sverige.

– Här uppe har ju retoriken kring ”lappar” och ”lappjävlar” funnits kvar, men nu har den börjat flytta in i de finare rummen igen. Uppe i Kiruna har det ju hetsats på politisk nivå mot renskötseln och samer, och det är riktigt läskigt att det pågår. Så det har ju med nutid att göra, det är inget snack om saken.

Hon lyfter också konflikterna kring vem som äger rätten till jakt och fiske – och gruvorna förstås. Allt kokar ner till vem som egentligen kontrollerar marken. Här har nationsbygget från söder också fått än mer konkreta konsekvenser: när gränserna mellan Sverige och Norge befästes i början på 1900-talet tvångsförflyttades samer från områden de såg som sina. Som en följd av detta består det samiska livet i Arjeplog i dag av flera olika samiska grupperingar och flera olika, vitt skilda, samiska språk.

Malin Brännström är genomgående lugn, men ändå märkbart passionerad kring frågorna om rättvisa. Hon betraktar heller inte frågorna om stöld av kvarlevor och kulturföremål som isolerade från den större politiska utvecklingen – tvärtom.  Universitet och museer är i stället en central del i det nationsbygge som präglade det sena 1800- och tidiga 1900-talet.

– Det här är inte bara samisk historia. Det är svensk historia, konstaterar Malin Brännström.

Den renodlat politiska dimensionen är emellertid inte något som Lunds universitet tycker sig kunna ta ansvar för. Lundagård träffar vicerektor Ann-Kristin Wallengren, som ansvarade för återlämningen och representerade LU:s ledning under begravningen i Arjeplog. Hon ser inte att det är universitetets roll att ta ansvar för politiska beslut som legitimerades av rasbiologin eller vilka effekter det får i dag.

– Det är ju en politisk fråga, så jag vet inte riktigt om det är vår uppgift, svarar Ann-Kristin Wallengren snabbt.

Däremot påpekar Ann-Kristin Wallengren att universitetet kan ge stöd till dagens Sápmi genom sin forskning – samt via återlämningar och samtal i samband med dessa.

Ann-Kristin Wallengren berättar att universitetet länge har diskuterat att organisera en seminarieserie om de kvarlevor från olika urfolk som ännu finns i läroverkets arkiv. Att kunna lyfta fram de mörkare delarna av den egna historien – men allt ligger ännu på diskussionsplanet.

Efter repatrieringen till Arjeplog finns det fortfarande kvarlevor från sju samiska individer i den anatomiska samlingen på Historiska museet. Eller kanske snarare sex stycken – ett kranium från en namngiven samisk man har tappats bort någon gång mellan 1984 och -95. Jenny Bergman, antikvarie med ansvar för den anatomiska samlingen, och som sammanställt en rapport om de samiska kvarlevorna, arbetar dock med en inventering av samlingen för att kunna hitta borttappade föremål och kvarlevor.

Det är mycket som göms i våra källare

Det är heller inte bara samiska kvarlevor som ryms i Historiska museets anatomiska samling. Här finns hundratals medeltida skelett från Skåne, men också kvarlevor från andra urfolk – bland annat från ursprungsbefolkningar i Nordamerika. Tidigare under 2000-talet har repatrieringar genomförts till Australien och Nya Zeeland, och 2005 begravdes ett kranium från en judisk man efter ett drygt århundrade i LU:s arkiv.

LU-forskaren Sven Nilsson var under 1800-talet ledande i insamlingen av just samiska kvarlevor. Än i dag står hans staty utanför universitetshuset, något Lundagård tidigare har skrivit om. Då ville universitetsledningen inte kommentera den specifika statyn.

När vi frågar vicerektor Ann-Kristin Wallengren om hur universitetet ser på statyn av Sven Nilsson återkommer hon till den ännu inte planerade seminarieserien.

– Det är precis sånt som vi skulle vilja diskutera vid de här seminarierna. Det finns ju jättemycket sånt här på de olika fakulteterna. Min personliga åsikt är att det är bra att inte bara ta bort och låtsas som det inte funnits, utan jag tror det bästa är att, åtminstone till att börja med låta det vara kvar och ta upp det i ljuset och diskutera, vad är det här för person, vad hände…

– Vi får avvakta lite och se vad vi kan göra, men att det ska diskuteras, det tycker jag absolut att det ska göra. Tillsammans med de här kvarlevorna som finns. Det är ju mycket som göms i våra källare, det är det.

Tillbaka till Arjeplog. En gråmulen himmel vilar över lövtäkt mark. På en liten udde utanför centrum, i ett avskilt hörn av stadens kyrkogård, ligger en liten kvadrat av nygrävd jord. Ett par renhorn har varsamt placerats ovanpå. Det är inte mycket som indikerar att detta är en plats där delar av en människa ligger begraven. Graven är lika anonym och ensam som den okända man vars kranium nu lagts till vila.

Strax intill är en något större jordplätt, omsorgsfullt pyntad med grenar, mossa, renhorn och en ripa i gips. Här vilar den man som repatrierades från Uppsala samtidigt som kraniet från Lund. En man vars identitet var känd, som hade ättlingar med på begravningen den 9 september. Kontrasten mellan de två är slående.

Ulrika Bergman berättar att det i framtiden kommer finnas minnesmärken över de båda männen. De väntas även att få sällskap av fler gravar.

– Det kan ju komma fler – det vet man inte, vi har ingen aning. Det kan ju finnas i gömmorna på universiteten eller museerna, konstaterar Anki Blind.

De två vännerna är märkbart lättade över att processen nu är klar, och att den gått så pass smidigt till. Ulrika Bergman lyfter att det ändå nästan per automatik är en sorts protesthandling att begära en repatriering.

– Det är ju lite sjukt egentligen att det ska behöva vara så. Men sen är det ju också så, att man får inte gräva ner sig i det som hände för hundra år sedan, men samtidigt får man inte glömma bort vad som har skett.