En domedagsvision från femtiotalet känns plötsligt skrämmande aktuell, skriver Lundagårds redaktör Theo Vareman i ledaren för Lundagård nr 7 2022.
För några veckor sedan arrangerade Lunds filosoficirkel en föreläsning om författaren Harry Martinsons epos Aniara. Boken, som publicerades 1956, följer passagerarna på rymdskeppet Aniara, som lämnat jorden efter en kärnvapenkatastrof. På väg till Mars krockas farkosten ur kurs, och är plötsligt på en evig färd mot Lyrans stjärnbild. Passagerarna blir levande begravda i en sarkofag som sakta flyter genom världsrymden.
Ombord på Aniara tyr sig passagerarna till Miman, en superdator som samlar in bilder från universum och från den saknade Jorden. Dessa minnen får en spöklik makt över resenärerna – i brist på hopp om räddning blir minnet allt de kan finna trygghet hos.
Ändå fortsätter Jordens katastrof att hemsöka dem när Miman plötsligt får in bilder av hur hela metropoler förintas av kärnvapen. Bilderna blir för mycket för datorn, som själv går sönder. Tiden kommer ikapp passagerarna.
Harry Martinsons epos känns skrämmande aktuellt, när atombombshot åter diskuteras på allvar i medierna. Ett fenomen som så snabbt efter kalla kriget kom att avfärdas, trots den stora mängd atomvapen som faktiskt ännu fanns kvar.
Mycket av det som länge ignorerats, kanske av den enda anledning att det var bekvämt att göra just det, kommer tillbaka till ytan med obönhörlig kraft. När Harry Martinson 1953 skrev de första stroferna i Aniara var det kalla kriget i sin begynnelse, och människan hade inte ens tagit sina första försiktiga kliv ut i världsrymden.
70 år senare verkar vi befinna oss på en lika hotfull plats. Att vi under denna tid dessutom har hunnit bädda in oss i en falsk trygghet bara för att hamna här igen är djupt obehagligt. Är vi människor verkligen så naiva?
Det förflutnas återkomst är också vad vi tagit som utgångspunkt för detta nummer av Lundagård. Vad som hemsöker oss, må det vara en historia präglad av koloniala övergrepp eller faktiska spöken.
Att kunna blicka tillbaka, se hur saker hänger ihop, är kanske extra viktigt i en tid så oförutsägbar som vår. Utan att för den delen, som passagerarna på Aniara, bli hopplösa slavar under det förflutna. På så vis kan vi förhoppningsvis också låta Harry Martinsons domedagsvision förbli fiktion.
Ledaren är ursprungligen publicerad i Lundagård nr 7 2022.
