Hon ger Lund Kalla Kårar

Anette Sturesson hoppade av sitt jobb och började göra skräckpodd för Radio AF. I de fiktiva fasornas värld blir de djupa livsfrågorna om livet och döden lättare att hantera.

Det är som att kliva in i vardagsrummet hos ett ovanligt välordnat studentkollektiv när man besöker Radio AF. Uppehållsrummet är överbelamrat med omaka men bekväma second hand-möbler. Längs med väggarna löper ljusslingor i rött, grönt och gult, och från taket hänger dekorativ spindelväv inför en stundande halloween-fest. 

Det är kort sagt hemtrevligt och jag förstår varför Anette Sturesson gärna tillbringar en hel del tid här. På udda söndagar sänder hon programmet Kalla Kårar live från en av studiorna, en skräckshow om det oförklarliga och obehagliga i tillvaron. Inspirationen kommer från populära poddar som Creepypodden och Spöktimmen. 

– Jag har länge tänkt att det hade vart kul att göra [något liknande, reds, anm.] själv. Så jag kom hit till Radio AF med idén om en podd med skräcktema. De programansvariga nappade och gav mig grönt ljus och en sändningstid. 

I programmet blandar Anette egna skräcknoveller med bidrag från gäster och anonyma konton på Reddit. I ett av de senaste avsnitten avhandlades temat spöktåg: bland annat det mytomspunna tunnelbanetåget Silverpilen som sägs stanna på den övergivna spökstationen Kymlinge i Stockholm. Och det är den här typen av berättelser Anette ständigt håller utkik efter. 

– Man måste alltid vara uppmärksam. Upplever man allra minsta som inte kan förklaras – ut på internet och läs på! 

Det är främst på Reddit hon gräver, där finns ett stort antal underforum dedikerade till skräck i alla dess former. r/nosleep, r/paranormal och r/creepypasta är några av de som Anette frekvent besöker, och som alla har sin egen nisch inom genren. 

– På r/nosleep är de väldigt tydliga med att det ska vara fiktiva skräckhistorier, och på r/paranormal ska allt vara självupplevt. Mycket handlar om att ge feedback på varandras historier, och det är ju väldigt varierande kvalitet… 

Anette har varit lundabo i snart tretton år men blev student först i fjol. Hon är uppvuxen utanför Sjöbo, på den lilla landsorten Eggelsta, och flyttade till Lund för att arbeta som medicinsk sekreterare på universitetssjukhuset. Efter mer än tio år i yrket var det dags för en förändring. 

Och förändring blev det: från sjukhusjournaler till media- och kommunikationsvetenskap – och skräckpodd så klart!

– Jag känner verkligen att jag har hittat hem. Jag har alltid trivts i Lund men det är ännu roligare när man är student.

Eftersom jag känner skräck utan något egentligt fokus så har det här varit ett sätt att fokusera min oro på något

Intresset för skräck började med storebror Rickard som läste mycket skräcklitteratur och är ett stort fan av författarna Stephen King och Dean Koontz. När hennes bror återgav någon kuslig passage ur en av sina böcker satt Anette på helspänn och lyssnade. 

– Mamma ropade ”ni får inte prata om sånt här med känsliga Anette! Stackars oskyldiga barn!”. Men jag bara ”Mer! Mer!”. 

Anette uppfattades som lite ömtålig av sin omgivning. Det hindrade henne inte från att dyka djupare och djupare ner i de stora skräckförfattarnas bibliografier. Storebror Rickard hade, lägligt nog, litteratur i ämnet utgörande ett mindre bibliotek inne på sitt rum. Men för småsyskonen var de ”hands off”. 

– Den som rörde hans böcker… det var ju dödsstraff. Men när jag var tolv så blev jag nyfiken:  vad är det här för böcker som min bror är så tokig i egentligen? Så jag tjuvläste ibland och började önska mig egna samlingar av spökhistorier i present. 

Till att börja med blev det mest ungdomsorienterade böcker, men efter att ha läst Knackarna av Stephen King fanns ingen återvändo: då var det tyngre lektyr som gällde. Idag är det klassiker som H. P. Lovecraft och Edgar Allan Poe som är bland favoriterna. 

– Poe är ju lite fadern till både skräcken och deckaren, och är det som jag verkligen älskar: ett mysterium som inte får ett svar fullt ut, utan att det är något man själv kan fundera över. 

Men vad är det i skräckgenren som lockar en så stor publik? Som får folk att slå på slasherfilmer och jumpscares sent på kvällen, trots sömnproblemen som följer? För Anette handlar det om ett väldigt konkret behov: att rikta sin oro mot någonting fast. En oro som annars kan vara svår att hantera för henne.

– Jag har alltid känt en väldigt stark ångest. Redan som rätt så liten i sex, sjuårsåldern. 

Inom beteendeterapi arbetar man med exponering som metod för att möta och hantera rädslor, och Anette tror att skräck kan ha just en sådan terapeutisk funktion. För vad är det vi egentligen är rädda för? 

– Ja egentligen är det väl de här djupa livsfrågorna. Eftersom jag känner skräck utan något egentligt fokus så har det här varit ett sätt att fokusera min oro på något. Det har ett psykologiskt värde för mig, säger Anette. 

Jag använder skräck för att påminna mig om att det inte finns något att vara rädd för

Att berättelserna är fiktiva är avgörande för Anette. Hon förhåller sig skeptisk till ”true crime”, denna nya dokumentära skräckgenre som blivit omåttligt populär. Om fiktiv skräcklitteratur och film förhåller sig med viss distans till verklighetens fasor, gör ”true crime” det motsatta.

– Det berör mig illa för det handlar ju om riktiga människor. Jag använder skräck för att påminna mig om att det inte finns något att vara rädd för, för det hemska är påhittat. Men det är det ju inte i ”true crime” och då blir jag ledsen och så får jag ångest och så måste jag läsa en Stephen King-bok.

– Skräck fungerar som terapi tills verkligheten överträffar fiktionen och det är där ”true crime” blir jobbigt.

Visst framstår fiktionen som en trevligare hemvist för skräcken, för rädslan, än i verkliga livet. Ja, kanske är Anette något på spåren här – att det är dit vi ska hänvisa denna orosande som så gärna vill göra sig gällande i våra liv. Om inte alltid så åtminstone de dagar den faktiskt inte har någonting viktigt att säga oss. Eller..? 

– Alltså en del av mig hoppas ändå att det finns lite sanning i de här spökhistorierna. Det blir ju mer spännande så. Jag önskar att jag får uppleva ett spöke. Det gör jag verkligen. 

Anette Sturesson

Ålder: 35
Gör: Radioprogrammet ”Kalla Kårar”
Studerar: Media- och kommunikationsvetenskap
Bor: Lundalägenhet med katten Kelly

Anettes top 5 skräcktips:
1. ”The Shining” (1980)
2. ”Riket” (1994)
3. ”Seven” (1995)
4. ”Twin Peaks” (1990-1991, 2017)
5. ”American Horror Story”, säsong 2 (2012) 

 

Porträttet publicerades först i Lundagård nr. 7 2022