Den åttonde november premiärvisades Bobo Ericzéns dokumentärfilm "Stilla liv – en film om skapandet av Lars Noréns verk som utspelar sig bortom orden". Lundagårds Jonathan Juhlin recenserar en dokumentär som håller sig i bakgrunden, men gör det med den äran.
Vilken lyx är det inte att få komma så nära ett så stort konstnärsskap. För nära får publiken komma. Dokumentären Stilla liv skildrar den kreativa processen bakom föreställningen med samma namn som sattes upp av Lars Norén på Dramaten 2017. Filmen bygger på ett material filmat av dokumentärfilmaren Bobo Ericzén, som följt Norén på nära håll under ett stort antal år. Dokumentären är Ericzéns debut som dokumentärfilmare, detta trots den mångåriga dokumentationen av Norén. Dessutom är han aktuell med en utställning på Nationalmuseum om Lars Norén och arbetet med Stilla liv.
Foto: Pressbild, Folkets hus och parker
Materialet som vi får ta del av är främst från repetitionerna där Ericzéns kamera följer arbetet. Det varvas med ett fåtal scener där Norén pratar med dokumentärmakaren på caféer. Dokumentären är minimalistisk, nästan på gränsen till råmaterial, men ett råmaterial som paketerats om i en avskalad skildring av arbetet bakom pjäsen.
Mikrofonen på Norén störs ibland av att tyg skrapar mot den, det adderar närhet samtidigt som det i någon mån bryter känslan av att vara en fluga på vägen. Något som filmandet och ljudet annars genomgående lyckas förmedla. Lägg därtill på Noréns andningar som ljuder igenom de korta avbrotten av textrutor som placerar publiken i arbetsprocessens tidpunkter och resultatet blir ett intimt möte med dramatikern.
Stilla liv utmärker sig genom att vara ett dramatiskt verk utan repliker, utan ord. Norén betonar under repetitionerna att han vill nå platser i dramatiken som ligger bortom orden. Tanken förs till John Cages verk 4´33” som är en musikalisk komposition helt utan ljud eller toner. Men Noréns verk är anspråksfullt och vill tränga in i lager av människan som inte går att uttala. Skådespelarna får jobba utan det primära instrumentet, rösten och utmanas därför att berätta historien med sina kroppar.
Dokumentären är däremot allt annat än anspråksfull, den ger inte sken av att vara så heller. Dokumentären är snarare ett stilleben över Norén vid dirigentpinnen. Skapandet står i fokus, verket fördjupas, konsten blir upphöjd. När allt kommer omkring är det nog så Lars Norén själv hade velat ha det och mycket bättre betyg än så kan Bobo Ericzén inte sökt efter.
