Lunds studentliv präglas av en språksegregation. I ett brev till finländska Studentbladet skriver Lundagårds Sebastian Kaspár om den lingvistiska linje som delar upp Lund i en svensk- och en engelskspråkig del.
Att inte behärska majoritetsspråket är ett hinder som går att urskilja även i Lund. Lunds Universitet har som ambition att vara ett internationellt lärosäte och bjuder därför in studenter från världens alla hörn. Det samma går inte riktigt att säga om det lundensiska studentlivet. Den som inte behärskar det svenska språket har visserligen en plats i studentlivet, men det är en segregerad sådan.
Ett otränat öga hade kunnat anta att Sverige en gång varit en brittisk koloni med tanke på hur väl vi behärskar det engelska språket. Ändå är tröskeln för en svensk att inleda en konversation på engelska högre än inflationen. Således händer det ofta att svenskarna umgås i vissa kretsar och utbytesstudenterna i andra. “Helan går” och “Hell and gore” (den engelska översättningen) står sällan i samma sånghäften.
Det är dock skillnad på olika studentorganisationer. Kårerna, som lyder under universitetet på ett annat sätt än exempelvis nationerna, gör vad de kan för att få svenskarna och utbytesstudenterna att korsa språkgränserna. Hur det går med det vågar jag inte uttala mig om.
Nationerna är enligt min mening än mer uppdelade, några av dem rent utav homogena. Det finns nationer som mer eller mindre gett upp på sitt svenska arv till förmån för utbytesstudenter. Någon såg samtidigt till att sätta upp en affisch med budskapet “Utbytesstudenter är välkomna – men inte här” utanför en nation med mestadels svenska medlemmar för ett par år sedan.
Med det sagt tror jag dock inte någon vill fjärma någon annan, ändå blir det lätt så. Jag tror att majoriteten av alla studenter vill delta… dock helst utan språkliga ansträngningar. De flesta lundastudenter, svenskspråkiga eller ej, tycks dock ha en sak gemensamt: en passion för studentikost engagemang – den omtalade individualismen till trots.
Jag är av uppfattningen att om man väljer att studera i Lund gör man det i första hand på grund av den studentikosa gemenskapen, oavsett härkomst. Studierna är lite av en bonus, eller kanske till och med en eftertanke. Att flytta till Lund utan några planer på att engagera sig i studentlivet är som att, för att använda en finländsk liknelse, basta med badbyxorna på – man har med andra ord tappat konceptet.
Lund är inte en stad med studentliv, utan studentlivet är Lund. Studenter vallfärdar inte hit, från Sverige såväl som resten av världen, bara för att få ett examensdiplom att hänga upp på kylskåpsdörren. Anledningen till att Lund är Sveriges mest populära studentstad är för att staden erbjuder ett studentliv som inte återfinns någon annanstans i landet (betrakta det som en pik mot Uppsala). Därför tror jag att så länge universitetet har studenter att fylla föreläsningssalarna med kommer också studentlivet förbli – om än under språksegregerade former.
Är språksegregation mellan finlandssvenskar och finskspråkiga något som förekommer även i det finländska studentlivet?
