En kvinna växer upp med litteraturen och skrivandet som sällskap. Esther Arndtzén har läst Claire-Louise Bennetts "Kassa 19", en annorlunda sorts bildungsroman om sökandet efter en enda mening.
Formgivning: Suzanne Dean/
Wahlström & Widstrand
Är man en person som börjar läsa i ung ålder är det nog främst litteraturen, inte föräldrarna, som uppfostrar en. När litteraturen speglar våra känslor, tankar och förnimmelser lär vi oss saker om oss själva, saker vi annars kanske inte hade lärt oss. Berättelser har en sådan inverkan på en – de formar oss.
Huvudpersonen i den brittiska författaren Claire-Louise Bennetts andra roman Kassa 19 bär ständigt runt på massvis med böcker. När hon är liten lånar hon dem i drivor från skolbiblioteket, och här börjar umgänget med litteraturen. Hon vänder ivrigt på bladen, hinner knappt bli klar tills hon måste börja med nästa. Det är ett läsande på liv och död, en sorts mani.
Någon gång i tjugoårsåldern skriver hon en sinnrik berättelse om en ung man, Tarquinius Superbus, som i en ansats att bättra på sin image köper upp hundratals böcker och upprättar ett bibliotek. Det visar sig dock att boksidorna är helt tomma, men att det i någon av alla böcker gömmer sig en mening. En enda sublim mening, som innehåller allt. Kärleken som huvudpersonen har till skrivandet och läsandet framkommer tydligt, och det är så fint att läsa.
Vad är det den unga flickan, och mannen i hennes berättelse, letar efter i sitt maniska bladvändande? Berättaren är vilsen, hon lever i en känsla av att sakna agens i den verkliga världen. Men när hennes lärare upptäcker en berättelse hon skrivit i ett kvarglömt anteckningsblock och berömmer henne får hon plötsligt en försmak på det egna berättandets utjämnande kraft. Hon känner sig sedd för första gången, och det blir ett avgörande ögonblick.
Flickan blir ung kvinna och texten vecklar ut sig till en väv av intertexter – referenser till andra författare och deras verk, diskussioner om specifika passager och gestaltningar, böcker hon lånat och de hon har förlorat.
I periferin rör sig också en nästan-pojkvän som förbjuder henne att läsa Anne Sexton och Sylvia Plath eftersom ”kvinnor är vackra och sköra varelser och poesin knäcker dem”. Han är rädd för att de kvinnliga poeternas svärta ska ha ett dåligt inflytande medan han själv ironiskt nog) vältrar sig i den bukowskiska dekadensen som så många killar i tjugoårsåldern fascineras av.
Berättaren, som till en början är relativt lös i kanterna blir till viss del mer och mer närvarande mot slutet men utgör aldrig textens centrum på något uppenbart sätt. Hon är ambivalent, eftersom hon till syvende och sist existerar i spännvidden mellan å ena sidan sig själv och den litteratur hon läser och å andra sidan sig själv och sitt eget författande. Det är detta mikrokosmos som Claire-Louise Bennett så fängslande skildrar.
En dag river en pojkvän till berättaren sönder anteckningsboken där historien om Tarquinius Superbus är nedtecknad, eftersom han känner sig hotad av hennes skrivande. Det är lika sorgligt för mig som läsare som för berättaren själv, hur ska historien sluta? Det får vi inte veta, men drömmen om den där enda sublima meningen, den som är en nyckeln allt, brinner kvar i den unga kvinnan.
På det sättet som Claire-Louise Bennett skriver en persons medvetande blir jag direkt medryckt, betagen av berättarens otämjda associationskedjor av egna och andra författares tankar och idéer. Prosan är pricksäker och trollbindande vacker på ett sätt som går rakt in i mig – ett bevis på att Carl-Johan Linds översättning från engelskan är otroligt välgjord. Kassa 19 är det bästa jag har läst i år, och en brännande angelägen roman om litteraturens och läsandets unika villkor.
