Många har tröttnat på Édouard Louis. Det sägs att han fått hybris, umgåtts för mycket med pariseliten och att han skriver samma bok om och om igen. Men nya "Att förändras: en metod" är författarens mest sammanhängande och mogna bok hittills – även om den inte är hans bästa.
Titel: Att förändras: en metod
Originaltitel: Changer: Méthode
Utgivningsår: 2022
Författare: Édouard Louis
Förlag: Wahlström & Widstrand
I debuten Att göra sig kvitt Eddy Belleguelle skildrade Louis den fattiga uppväxten på den nordfranska landsbygden. I sitt senaste verk skriver han i stället om flykten från hembyn: hur han ändrat sitt sätt att tala, bytt namn, förfinat sitt bordsskick, gjort om sitt ansikte och sina tänder.
Allt börjar med att Louis kommer in på gymnasiet i Amiens, där han träffar Elena och praktiskt taget blir adopterad av hennes kulturintresserade medelklassfamilj. En ny identitet tar form, med litteratur, film och klassisk musik som bas. Efter ett författarbesök av Didier Eribon, författare till den hyllade självbiografin Tillbaka till Reims, blir de vänner och Eribon uppmuntrar Louis att söka till École Normale Supérieure i Paris. Väl i där umgås han med societeten, går på privata visningar på Louvren och tillbringar dekadenta middagar med prinsessor och adelsmän.
Allt för att tillintetgöra minnena från uppväxten – hungern, våldet, homofobin, det förfallna huset och fabriksjobbet som dödade fadern.
Vad är det då vissa läsare tröttnat på? När Knausgård skriver om sitt liv som aspirerande författare, med folkhögskolor och sporadiska universitetsstudier, kan den kulturella medelklassen inte få nog – men när Édouard Louis skriver om samhällets botten och flykten därifrån räcker det med en bok.
Årets nobelpristagare Annie Ernaux gick i bräschen för den franska biografiska tradition som Édouard Louis anslutit sig till (något som liknar autofiktion, men light on the fiction). Hon är värdig och jagstark i sin skildring av samhällets våld – Louis är arg, karriäristisk och fylld av revanschlust. Han är en annan person, som bär på en annan berättelse och det känns som att han både skriker och gråter när han skriver.
Samtidigt har Louis gjort det bättre i tidigare böcker. Vem dödade min far? från 2018 (på svenska 2019) har exempelvis en tydligare riktning och samhällskritik. Du-tilltal passar bättre i en anklagelseakt.
Dessutom handlar Att förändras: en metod egentligen inte om Louis eget liv, utan om människorna han lämnat bakom sig. Elenas mamma säger att han utnyttjat familjen som tagit emot honom med öppna armar. Louis tonar ner föraktet mot sin far, berättar historier om när fadern faktiskt var stolt över sonens akademiska framgångar.
Det finns en rättmätig kritik mot att författaren återupprepar vissa berättelser, samma anekdoter kommer igen. Men det Édouard Louis gjort för att belysa fattigdom i dagens Frankrike får inte glömmas bort, det är en fattigdom som går att finna i de flesta europeiska samhällen.
När tandläkaren ser Louis sneda kariesangripna tänder säger hon: ”nu bor vi ju faktiskt i Frankrike och alla har rätt till mer eller mindre gratis tandvård”. Är det inte vad folk säger i Sverige – att tandvården är mer eller mindre gratis? Nej, den är inte ens mindre gratis – den är inte gratis alls.
Fattigdom är sällan långt borta. Barn som har vuxit upp i Kinesiska muren på Rosengård har i perioder levt utan värme och el – men med fukt och mögel. När skolorna införde distansundervisning under pandemin kunde Kinesiska murens barn inte studera, eftersom någon tillförlitlig ström inte fanns. Men få vill läsa om det. Det är tryggare att läsa Knausgård, Vigdis Hjort eller Caroline Ringskog Ferrada-Noli och säga att Édouard Louis har blivit töntig.
