De flesta upplever sorg åtminstone någon gång i livet. Trots denna allmängiltighet kan det kännas ensamt och bottenlöst att befinna sig i det. Lundagårds Victoria Källström undersöker vad litteraturen kan säga oss om att hantera en förlust.
Det enda vi människor vet med säkerhet är att vi en dag kommer att dö. Det är en tanke som väcker obehag i många – inte minst i mig.
Rädslan inför döden, oavsett om den berör ens egen eller ens närståendes bortgång, kan hanteras på olika sätt. Vissa finner stöd i religion eller hos en psykolog. Andra i litteraturen.
Sök på ordet ”döden” i valfri bokkatalog och du får tusentals träffar. Jag tänker att döden i bokformat gestaltas primärt på två sätt – tiden före respektive efter döden. Det första alternativet vanligen i form av rädslan för att dö och det senare som sorgen efter att någon dött.
Den som kanske gjort störst avtryck i populärkulturens sorgelitteratur är psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross. I Samtal inför döden (1969) formulerade hon det som kommit att kallas ”sorgens fem faser” – en modell av de känslomässiga stadier en individ går igenom vid ett dödsbesked. Den har senare kommit att användas även för att beskriva sorgeprocesser vid andra personliga kriser, såsom ett uppbrott, och behöver inte nödvändigtvis tolkas som linjär.
Förnekelse är Kübler-Ross-modellens första fas. Medvetet eller inte vägrar den drabbade att acceptera faktum. Det är ett slags självförsvar för att slippa ta itu med sorgen just nu. Författaren Joan Didion beskriver något liknande i Ett år av magiskt tänkande (2005).
Under ett år förlorade Joan Didion först sin livskamrat sedan 40 år och strax därefter deras gemensamma dotter. Så kallat ”magiskt tänkande”, vilket hon använder sig av för att hantera sin sorg, är ett antropologiskt begrepp. Det beskriver en förhoppning, eller vanföreställning, om att tankar i sig själva kan få faktiska utfall. Ett exempel i Didions fall är hennes motsättning mot att rensa ut sin döde makes kläder – för vad ska han annars ha på sig när han kommer tillbaka?
Det är också vanligt att döden gör en arg. Diktsamlingen Det här är hjärtat (2015) av Bodil Malmsten uppvisar symptom på denna sorgens andra fas – ilska. Känslan riktas både mot henne själv, den hon förlorat, döden och folk runtomkring. ”Personer som säger/ Gå bort/ när de menar dö/ Jag hatar dem” skriver hon.
Didions magiska tänkande kan också betraktas som köpslående – sorgens tredje fas. Om hon bara förstår vad som gick fel – vad som rent medicinskt orsakat hennes närståendes bortgångar – är de kanske faktiskt inte döda. Hon tycker inte att det är logiskt att de kunnat ryckas bort från henne.
Det är en saknad som fullkomligt slukar honom.
Depression, modellens fjärde fas, är möjligen den som flest förknippar med döden. Perioder där nedstämdhet, sammanbrott och känslomässig avtrubbning löser av varandra. Ett tydligt exempel i litteraturen är Roland Barthes Sorgedagbok (2009). Då Barthes mamma dör upplever han att livet förlorar mening. Han måste skriva, känner han, men kan inte tänka på någon annan än sin mamma. Det är en saknad som fullkomligt slukar honom.
Även Bodil Malmsten erfor denna totala uppgivenhet som en förlust kan innebära. I en dikt åker hon tunnelbana och tycker sig se den bortgångne. Kroppen, hållningen, huvudformen – allt stämmer överens. Men så visar det sig givetvis inte vara denne: ”Det var inte du/ Kniven i hjärtat/ Den vrids om/ Det kommer alltid/ att inte vara du”.
Till sist ska den sörjande enligt ”sorgens fem faser” nå acceptans. Det är något som anses ofint med att som anhörig finna sig i att någon man älskat inte längre finns och gå vidare med sitt liv. Barthes skriver: ”Genom hela denna tid av sörjande, av Sorg (så svår att: jag inte klarar mer, jag kommer inte över det, osv.) fortsatte orubbligt (nästan ouppfostrat) mina vanor av flirt och förälskelser, att fungera”. Det betyder inte nödvändigtvis att Barthes är över sin döda mor men att livet ofrånkomligen fortgår.
En mindre oanständig syn på att vänja sig vid dödens närvaro finner jag i min gamla favoritbok Adjö, herr Muffin (2002) av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm. En bilderbok om det åldrade marsvinet herr Muffin som tänker tillbaka på sitt liv. Han bor i en blå, uppochnedvänd skokartong och får då och då små brev i sin lilla brevlåda i papp. De är från hans ägare, ett barn som uttrycker oro över herr Muffins höga ålder.
Herr Muffin själv är däremot inte orolig. Han har haft det så bra, tycker han, med en snäll fru och söta små barn. Huruvida han ska dö reflekterar han inte över. Till slut börjar det lilla barnet också förlika sig med tanken. I det allra sista brevet står det: ”Visst är det så att antingen är döden en vila och då är döden ingenting att vara rädd för. Eller så förs man någonstans till ett evigt liv och lever där i lycka.”
Jag upplever det som att det kommer en punkt, kanske vid en viss ålder, då man slutar att främst oroa sig för sin egen död och istället börjar reflektera över sina närståendes bortgång. Jag tänker att det handlar om att man som barn inte förstår vad döden är men efterhand lär sig vad den faktiskt innebär. Okunskapen blir inte längre det som är otäckt, utan faktumet att döden kan drabba någon man älskar. Malmsten skriver återkommande gånger i sin diktsamling frasen ”Kärlek är/ att jag vill att du finns” och jag tycker att det sammanfattar rädslan bra.
Elisabeth Kübler-Ross sorgemodell har utstått kritik för att känslor varken går att rationalisera eller sker i en förutbestämd ordning. Och så är det givetvis – nedstämdhet, förnekelse och acceptans kan komma om vartannat. Ena dagen tror man att sorgen blivit lite enklare att bära bara för att vakna dagen efter med ett hjärta som känns alldeles för stort för ens bröst.
Sorgen är inte linjär men den är banal. När en nära vän till mig dog kom jag på mig själv med att säga helt triviala saker som att ”det är så sjukt hur man en sekund kan finnas och en sekund senare inte göra det längre.” I själva verket är det ju rätt uppenbart att det är precis vad döden innebär – men att acceptera tanken är svårt. Kanske är det därför mina tankar gång på gång, även i vuxen ålder, går till Adjö, herr Muffin när jag reflekterar kring sorg. Den är så enkel att ett barn ska kunna förstå den – samtidigt beskriver den likväl det smärtsamma med avslut som faktumet att livet går vidare.
