I en tid präglad av massproducerad underhållningskultur är det lätt att bli cynisk. Men Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin lyckas ändå se ljusglimtar som inger hopp.
Mycket av vår tids kultur ger effekten av att alienera mig från världen jag lever i. Det händer när jag någon enstaka gång kikar på topplistan på Spotify. Det kan hända när någon ny serie på Netflix tar världen med storm. Allt så oerhört beräknande, cyniskt och styrt av pengar snarare än konstnärliga ambitioner och don’t even get me started om Marvelfilmer.
Cynismen hänger ihop med hur du som publik behandlas som kund snarare än deltagare i ett verk. Om detta skriver Adorno och Horkheimer i The dialectic of Enlightenment: Philosophical Fragments. Horkheimer och Adorno menade redan då, 1944, att stora delar av kulturen slutade vara konst och istället blev massindustrier som skulle släcka kundernas underhållningstörst. Processen fortsätter än i dag skulle jag, utan att på något sätt sticka ut hakan, vilja hävda. Där är något som går förlorat i verket, kalla det själ eller vad du vill.
Här kan en argumentera emot och påtala att all kultur varit beroende av pengar, hade det inte varit för mecenaterna Medici hade vi aldrig fått någon Mona-lisa. Så är det givetvis, men att produkterna av kulturskapande är beroende av att dra in pengar är en missuppfattning. Exemplen på utfattiga konstnärer så som Van Gogh är nära till hands. Trots de miserabla förhållanden han fick utstå har verken betytt obeskrivligt mycket för eftervärlden.
Så kan vi motverka detta? Jag tror det, men det kräver större medvetenhet om vad man stoppar i sig. Sent om kvällarna ägnar jag mig ibland åt att dyka ner i de mer obskyra delarna av Spotify och Youtube. På jakt efter ny musik. Ofta hittar jag guldkorn som aldrig kommer nå topplistan. Ibland hittar jag lyckade exempel på musik som är besjälad och samtidigt når kommersiell framgång. Ett sådant exempel är bandet Khruangbin som jag håller som världens bästa band för tillfället. Deras musik är ofta instrumental, influerad av toner från mellanöstern, Latinamerika och Asien.
Jag scrollar ner till kommentarsfältet på låten ”So We Won´t Forget”. Där skriver användaren @numbeuphoria: ”How can three people in one band contribute so much to giving me hope for a brighter future for humanity?”
Och jag tänker att “ja precis sådär är det ju!” Konsten ger genom sin skönhet mig ett sammanhang att förankra mig i världen jag lever i. Cynismen och alienationen är som bortblåst jag kommer på mig själv med att tänka hur lycklig jag är över att vara samtida med Khruangbin och att jag ser fram emot att höra vad de kommer hitta på framöver. Trots att stora delar av kulturvärlden gått och blivit löpande band, så går det att hitta sånt som får världen att kännas förtrollad på nytt.
