Hur ska vi hantera tillvaron när den drar oss i radikalt olika riktningar? Vad händer med oss och finns det någonting att ta med sig därifrån? Lundagårds Eskil Högman har läst Salma El-Wardanys romandebut som försöker ta sig an dessa frågor.
Sådant som är omöjligt följer universitetsstudenterna Malak, Kees och Jenna, tre typiska ”bästa vänner” bekanta sedan åratal tillbaka som delar allting med varandra. Men ett stort bråk river upp relationen och de bryter all kontakt. Kort därefter hamnar de även i olika städer och inleder en ny fas av livet som de inte var helt beredda på. Kommer de att ta sig förbi de nya utmaningarna och kommer de kunna hitta tillbaka till varandra igen?
Iscensättningen står ut: tre unga muslimska kvinnor som brottas med relationen till familjen, relationen till männen de älskar (som inte alltid accepteras av sagda familj) och vad de vill uppnå med sina liv. De konfronteras därigenom med de val som uppstår när det kollektiva och individualistiska ställs emot varandra. Det är synd att denna högst intressanta tematik, som har potential att utforska flera spännande områden av det mänskliga psyket, har mynnat ut i en roman som är oväntat förutsägbar och platt.
El-Wardany använder dialoger på ett överflödigt sätt och vi får sällan komma in i huvudpersonernas tankar. När läsaren väl släpps in går det sällan längre än direkta observationer och plattityder medan välbehövliga reflektioner över bokens händelser lyser med sin frånvaro. Det blir svårt att intressera sig för historien som målas upp, svårt att se Malak, Kees och Jenna som genuina personer.
Efter läsningen känner jag mig svältfödd på det starkt personliga drama som aldrig tillåts släppas fram
De tre kvinnorna råkar i slutändan ut för ungefär samma sorts händelser vid samma tidpunkt, reagerar på ungefär samma sätt och verkar knappt ha lärt sig någonting av värde efter allt de har gått igenom. Resultatet blir att Sådant som är omöjligt framstår som smått själlös och tom på någonting ordentligt att säga. Efter läsningen känner jag mig svältfödd på det starkt personliga drama som bubblar under ytan men som aldrig tillåts släppas fram.
Subtiliteten ligger på ungefär samma nivå som en lövblås på tidiga morgnar. En dramatisk kurva är nästintill icke-existerande då El-Wardany aldrig låter händelser växa fram naturligt, och berättelsens brytpunkter kommer oftast från ingenstans och skapar eller löser problem på ett komiskt simpelt vis. Boken skriver läsaren konstant på näsan, som om den inte litar på att läsaren är i stånd att dra sina egna slutsatser. Ett och ett halvt års tid passerar med en rad i stil med ”Det var månader sedan [någonting som hände tre kapitel tidigare]!” som enda tecken.
Jag frågar mig: varför tappar Sådant som är omöjligt fotfästet på det här sättet? Är det kanske El-Wardanys bakgrund som radiopratare och föreläsare? Förmodligen är hon mer van att skriva kortare texter som snabbt behöver fånga en åhörares uppmärksamhet och att de erfarenheterna påverkar hennes sätt att skriva längre verk. Förstås en helt förståelig följd men tyvärr inte desto mindre frustrerande.
