Vem är du utan tidspress? Lundagårds studentlivskrönikör Oscar Lundberg blickar inåt och funderar på hur livet hade sett ut utan deadlines.
Imorgon ska texten vara klar. Brasan i mammas kök värmer mina raggsockor. Den varma luften luktar som torkskåpet gjorde på dagis. I timmar har radion idogt producerat helgkänsla bakom eldens knaster.
Godmorgon världen. I ett radioinslag om preventivmedel vittnar kvinnor om p-pillrets personlighetsförändrande effekt. Egenskaper de i hela sina vuxna liv tillskrivit sin karaktär förändrades eller försvann när de avslutade sin kur.
Så känner jag med deadlines. Hur mycket av mitt liv påverkas inte av dem, och vem vore jag utan dem?
Dagen efter. Tåget till kallbadhuset är inte lika fullt som bastun. Min deadline om tio timmar håller mitt fokus gisslan. Kanske kan jag skriva om det här? Att bastubadets ljuvliga kontraster kan bota allt vad stress heter?
Idén föll när jag kom på min deadline. Nu om sju timmar.
En kär vän för tankarna distraherar mig i kön till ett spex i AF-borgen. Mellan applåderna skäms jag över min urusla ansökan till teatersällskapet för fem år sedan.
Efter ett stopp på Ica – extrapris på apelsiner – smyger paniken sig på. En välbekant håglöshet korsas med ett välförtjänt självförakt.
Deadlines och medföljande känsla har ackompanjerat hela min studietid och nu, när kosan styr från Lund, undrar jag vem jag vore utan dem.
Fyra timmar.
Frekventa, långtgående och helgöverskridande prestationskrav har ramat in min tillvaro i ganska exakt fem år nu. Undrar hur många av mina mer neurotiska drag som kan härledas ur en press som inte upphör vid arbetsplatsens tröskel?
Tre timmar återstår. Bob Dylans At Budokan på skivspelaren när det plötsligt lossnar. Texten är klar innan det är dags att vända skivan.
Dagen efter är olustig. Telefonen scrollar som ett rinnande vatten. Jag vankar av och an i vardagsrummet, fixerad av idén att jag nu måste koppla av innan nästa deadline kommer farligt nära, och är således oförmögen att slappna av.
Vem är jag utan en tidsgräns, som efter sin utgång sömlöst byts ut mot en annan?
Samtidigt är mina av deadlines fullsmockade kalendersidor ett helt självförvållat fenomen. Gång på gång har jag tryckt in in allsköns engagemang och åtaganden på bekostnad av fri tid.
Men är det nödvändigtvis ett symptom på ett osunt leverne?
Det går knappast att tala om mina deadlines som ett slags outtömligt sisyfosarbete. Jag har ju trots allt valt att ha det så här, inte minst för att det ger mig mening. Och är det inte just det studietiden är till för? Att grena ut sig och prova tusen saker samtidigt?
Många och vitt skilda deadlines kanske är till och med är ett kvitto på att man testat olika saker, och funnit vissa man gillar.
Så i slutändan vet jag nog vad jag vore utan mina olika deadlines. Riktningslös och uttråkad.
